Westfaliska freden | |
Målning av Bartholomeus van der Helst, 1648, föreställande Amsterdams stadsvakt som firar freden. | |
Typ | multilateralt avtal |
---|---|
Innehåll | slut på trettioåriga kriget |
Signerades | 14 oktober 1648 (GS) 24 oktober 1648 (NS) |
Plats | Osnabrück, Münster |
Westfaliska freden (tyska: Westfälischer Friede) kallas den fred som slöts den 14 oktober 1648[1] och som avslutade det trettioåriga kriget[2] och Nederländska frihetskriget. Namnet kommer från det faktum att fredsunderhandlingarna fördes i städerna Osnabrück och Münster,[1] vilka vid denna tid båda hörde till Westfaliska kretsen av tysk-romerska riket.
Efter långvariga preliminära förhandlingar hade det bestämts, att fredskongressen skulle ta sin början i Osnabrück och Münster den 11 (21) juli 1643. Detta beslut blev dock inte verkställt. Först i mars 1644 ankom de franska sändebuden till Münster, och den 27 mars samma år höll den svenske ambassadören, friherre Johan Oxenstierna, sitt högtidliga intåg i Osnabrück. En mängd obetydliga tvister bidrog dock till att ännu ett år förhala fredsverket. Lennart Torstensons seger i slaget vid Jankov 1645 gav äntligen större fart åt underhandlingarna. Sändebuden från de olika tyska ständerna samt från Republiken Venedig och Spanien ankom; och slutligen i november 1645 anlände kejserlige ministern greve Maximilian von Trauttmansdorff, då underhandlingarna på allvar började, i Osnabrück mellan kejsaren å den ena samt de evangeliska ständerna och Sverige på den andra sidan, i Münster mellan tysk-romerska riket och Frankrike.
I territorialfrågor, där det huvudsakligen gällde ersättningsanspråk av riket, höll Sverige och Frankrike samman och understödde varandras fordringar, men i de religiös-kyrkliga tvistefrågorna tog Sverige alltid parti för de tyska protestanterna, vilka hade Sverige att tacka för många för dem lyckliga bestämmelser, under det att Frankrike mera gynnade de katolska riksständernas, i synnerhet Bayerns, yrkanden. Kejsaren stod så gott som utan anhängare. Liksom han i de religiösa frågorna under Sveriges tryck måste göra alla de eftergifter, som han i det långa kriget sökt undvika, så måste han även i rikets politiska angelägenheter lämna ifrån sig nästan alla de befogenheter, som han dittills ägt. Freden undertecknades i Osnabrück och Münster lördagen den 14 (24) oktober 1648.
Med detta blev Sverige och Frankrike garanter för freden, vilket innebar att om det blev krig någonstans i Europa skulle de båda länderna intervenera för att få ett slut på kriget. Sverige fick en liten penningsumma av Frankrike för att Sverige skulle ha tillräckligt mycket pengar för att kunna flytta sin armé runt i Europa, men det belopp som Sverige erhöll räckte inte.
Sverige representerades av friherre, under kongressens lopp greve, Johan Oxenstierna och Johan Adler Salvius, vilka sinsemellan var personliga ovänner och därigenom ibland skadade de svenska intressena. Till svenska legationen hörde också residenten i Münster Schering Rosenhane och legationssekreteraren Mattias Biörenklou. Frankrikes ombud var grevarna Claude de Mesmes d'Avaux och A. de Servien, även de personliga fiender, varför den franska regeringen som principalgesant förordnade Henri d'Orléans, hertig av Longueville, vilken dock helt och hållet leddes av d'Avaux.
Kejsarens främsta ombud var greve Maximilian von Trauttmansdorff. Honom närmast i rang var Ludvig av Nassau och Joh. Max. von Lamberg, men i inflytande stod näst honom doktor Isak Volmar. Av de tyska ständernas ombud kan nämnas Bayerns friherre von Haslang och doktor J. A. Krebs, Brandenburgs Johannes von Sayn und Wittgenstein, Sachsens hovråden Pistorius och Leuber, Lüneburgs doktor Jakob Lampadius.
Fredsmäklare var påvlige legaten Fabio Chigi (sedan påve under namnet Alexander VII) och venezianen Alvise Contarini. Spanien och Nederländerna var representerade endast i Münster, det förra landet genom greve Guzman de Penaranda, det senare genom Adrian Pauw och Jan van Knuyt. Även Schweiz, storhertigdömet Toscana, hertigdömet Mantua, Savojen, Portugal, Polen och Siebenbürgen (de båda senare länderna dock blott tidtals) hade ombud vid kongressen. Av Europas mera betydande makter saknades sålunda – utom Ryssland och Osmanska riket – endast England och Danmark.
Kongressen var Europas första allmänna fredskongress. De viktigaste punkterna i freden var
Efter freden förhandlades i Nürnberg från september 1649 till juni 1650 om fredsbestämmelsernas verkställande, varefter den definitiva exekutionsrecessen utfärdades. Sveriges ombud i Nürnberg var pfalzgreven Karl Gustaf.
Het artikel Westfaliska freden in de Zweedse Wikipedia nam de volgende plaatsen in de lokale ranglijst van populariteit in beslag:
Presenterat innehåll i Wikipedia-artikeln extraherades i 2021-12-23 baserat på https://sv.wikipedia.org/?curid=6522