Svalbard

Svalbard
Region
MS Nordstjernen i Magdalenafjorden i nordvästra Spetsbergen.
Etymologi: Svalbarð, fornnordiska för 'kall kant'.
Land	Norge
Administrativt centrum	Longyearbyen
- koordinater	78°13′3.79″N 15°38′15.39″Ö / 78.2177194°N 15.6376083°Ö / 78.2177194; 15.6376083
Högsta punkt	Newtontoppen
- höjdläge	1 713 m ö.h.
Area	61 022 km²
Folkmängd	2 642 (2012)
Befolkningstäthet	0,043 invånare/km²
Sysselmästare	Kjerstin Askholt
Tidszon	CET (UTC+1)
- sommartid	CEST (UTC+2)
Geonames	7521757
Svalbards läge i Europa.
Svalbards läge på kartan över Arktis.

Svalbard är en norsk ögrupp i Arktis, med Spetsbergen som största ö. Öarna har omkring 2 600 invånare, alla på Spetsbergen. I ögruppen finns under året som mest ett tusental isbjörnar,^[1] de flesta i de östra och norra delarna. Svalbard styrs enligt Svalbardloven av sysselmästaren, som har sitt säte i Longyearbyen. Den näst största orten på Svalbard är det ryskägda gruvsamhället Barentsburg.

Ögruppens folkrättsliga ställning regleras av Spetsbergtraktaten från 1920, som ger traktatundertecknande staters medborgare rätt att bedriva näringsverksamhet, jakt och fiske där. Det ryska företaget Arktikugol är numera det enda utländska företag som bedriver gruvdrift i Svalbard. Tidigare har även andra länder, däribland Sverige, brutit kol där.

Före 1925 kallades större delen av ögruppen för Spetsbergen. Öarna Vitön, Kung Karls land, Hopen och Björnön räknades inte till det dåvarande Spetsbergen. Denna äldre nomenklatur lever kvar på sina håll.

Geografi och natur

• Svalbards ytterpunkter

• Svalbards största öar är:

1. Spetsbergen (37 673 km²)
2. Nordaustlandet (14 443 km²)
3. Edgeøya (5 074 km²)
4. Barentsøya (1 250 km²)
5. Vitön (682 km²)
6. Prins Karls Forland (615 km²)
7. Björnön (178 km²)

Till de mindre öarna hör Danskön, känd för startplatsen för Andrées polarexpedition 1897, Virgohamna.

Klimat

Ögruppens årstider är typiska för ett arktiskt klimat. På grund av det nordliga läget (75–80 grader nordlig bredd) är det polarskymning och polarnatt från slutet av oktober till mitten av februari och midnattssol från mitten av april till slutet av augusti. Polarvintern varar mellan 93 och 123 dygn, polarvåren 52–81 dygn, polarsommaren 109–137 dygn och polarhösten 53–82 dygn. Det är denna växling mellan dag och natt som främst avgör Svalbards klimat.

Klimatet påverkas också av ögruppens läge i Norra ishavet där en gren av Golfströmmen finns utanför Svalbards västra och delvis norra kuster, medan de övriga delarna är omgivna av mycket kyligare havsvatten. På grund av detta är Svalbard (åtminstone sydvästra delen) varmare än andra områden på samma breddgrad. Detta gynnar gruvnäringen som kan skeppa ut kol mellan juli och december. Isförstärkta fartyg kan förlänga säsongen ytterligare någon månad. På samma breddgrad i Kanada är sjöfart i stort sett utesluten på vintern. På Nordaustlandet finns Europas största glaciär, Austfonna.

Marklagret, utom en liten del av det översta lagret sommartid, är fruset ned till mellan 100 meters och 300 meters djup. Minst tjocklek är det i låglänta lägen och invid bergens fötter. Således har till exempel i Josefine- och Sofiegruvorna i Ny-Ålesund mätts permafrost ned till 130–140 respektive 150 meter och i Sveagruva 320 meter.

Medeltemperaturer

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec  Högsta medeltemp. −13 −13 −13 −9 −3 3 7 6 1 −4 −8 −11  Lägsta medeltemp. −20 −21 −20 −16 −7 −1 3 2 −3 −9 −14 −18  Nederbörd 22 28 29 16 13 18 24 30 25 19 22 25  Diagram temperaturer i °C • månadsnederbörd i mm • Källa: ”Vädret på Svalbard, Norge”. MittResVäder. http://www.mittresvader.se/l/norge/vadret-svalbard-temperatur-klimat.php. Läst 19 januari 2017.      22   -13 -20     28   -13 -21     29   -13 -20     16   -9 -16     13   -3 -7     18   3 -1     24   7 3     30   6 2     25   1 -3     19   -4 -9     22   -8 -14     25   -11 -18

År 1861 uppmättes av Svenska Spetsbergenexpeditionen 1861 i det inre av Wijdebay +16°. Under A.E. Nordenskiölds övervintring i Fredheim i Mosselbukten 1872 kom vintern tidigt i september, med en medeltemperatur på −6,6°. Under vintern var temperaturen ytterst oregelbunden vilket berodde på vindförhållandena. Ännu i slutet av januari 1873 var sjögången i hamnen så stark att expeditionens tre skepp riskerade att stranda och först i februari frös hamnen till varaktigt.

Svalbard ligger på gränsen mellan två områden av lågt lufttryck, det ena mellan Svalbard och Grönland, det andra mellan Svalbard och Norge. Himlen är i regel mindre mulen under den kalla årstiden än under den varmare årstiden, då dimma är vanlig. Årliga antalet solskenstimmar har uppmätts till 945, varav 228 i maj men endast 133 i juni. Nederbörden har uppmätts till 183 mm och består främst av snö som även faller under sommaren.

Fauna

Av landdäggdjur finns svalbardsren, polarräv och isbjörn. Renen förekom tidigare i stor mängd. Svalbardsrenen utgör en egen underart (Rangifer tarandus platyrhynchus), som inte förekommer någon annanstans.

Isbjörnen räknas som ett marint djur. Den lever framför allt på isen. Det finns ungefär 3 000^{[källa behövs]} isbjörnar i Svalbard av sammanlagt omkring 20 000 i Arktis. Folk som rör sig mer än några hundra meter från bebyggt område har ofta med sig gevär för att kunna försvara sig mot eventuella isbjörnar; sedan 1971 har minst sex personer dödats av isbjörnar.^[2]

Havets däggdjur var förr mycket talrika, till exempel grönlandsvalen och nordkaparen, som i forna tider gav kolossalt omfattande och vinstgivande fångster. Under 1900-talet har även fenvalar utgjort föremål för valfångst vid Svalbard. Sedan fångst av dessa djur vid Norges kuster förbjöds, vände sig nämligen en del av de norska bolagen 1905 till Svalbard, där stationer anlades, den sista i Green Harbour. Åtta olika bolag med sammanlagt 16 fartyg bedrev detta år fångst och dödade 599 djur. Då emellertid bytet minskades år från år, vände sig en del av bolagen till den mera vinstgivande fångsten i Antarktiska havet, så att endast 6 fartyg var i verksamhet 1909–12, varefter företaget inställdes. År 1912 fångades 55 djur. De valar, som under denna period fångades utanför västra Svalbard, var knölval, sillvalen, blåval och sejvalen. Narvalen förekommer endast tillfälligtvis. Vitvalen, som ännu under 1800-talet fångades i stort antal inne i fjordarna, är numera mycket decimerad, vilket i ännu högre grad gäller om valrossen, som nu endast tillfälligtvis fångas. Den finns runtom hela Svalbard men de flesta finns vid den nordliga ön Moffen på Svalbard. Valrossen börjar leta sig tillbaka till sina gamla liggplatser. Förekommande sälar – Knubbsäl, storsälen, vikaren, grönlandssälen samt den sällsynta blåssälen utgör ännu föremål för en dock alltmera avtagande fångst.

Fågelvärlden är utomordentligt rik, vad havsfåglar beträffar, av vilka en del i stora skaror bebor fågelfjällen. Av dessa kan anföras spetsbergsgrisslan, tobisgrisslan, alkekungen, lunnefågeln, tretåiga måsen, ismåsen, havstruten, vittruten (kallas lokalt för borgmästaren) och stormfågeln. Vidare finns tre olika labbar, silvertärnan och smålommen. Av andfåglar förekommer tre gåsarter, spetsbergsgåsen, prutgåsen och, sällsynt, den vitkindade gåsen. Ejdern häckar i stor mängd på de mindre öarna. Praktejdern och alfågeln förekommer sparsamt. Av vadare är skärsnäppan vanlig, medan däremot den brednäbbade simsnäppan, större strandpiparen och roskarlen är mindre vanliga. Av landfåglar kan nämnas fjällripan och fjällugglan, som är stannfåglar, samt snösparven, som på vintrarna flyttar söderut.

Av fiskar kan nämnas lax, som i viss mån går upp i några av älvarna. Torsk var under en period av 1800-talets senare del föremål för fångst på bankar utanför västkusten. Håkäringen fångades tidigare för tillgodogörande av levern, som används till tran. Det lägre djurlivet i havet, av vilket val- och säldjur samt havsfåglarna för sin tillvaro är beroende, är utomordentligt rikt och omväxlande.

I sötvattenssamlingarna finns åtskilliga mindre kräftdjur, av vilka den om en grodlarv erinrande Lepidurus (Apus) glacialis tilldrar sig särskild uppmärksamhet.

I havet kring Svalbard finns bland andra sillval, blåval, långfenad grindval, grönlandsval, vitval, knölval, vitnos, narval, nordlig näbbval, späckhuggare, kaskelot, vikval, grönlandssäl, valross, klappmyts, ringsäl, storsäl, knubbsäl, håkäring och lax.

På Svalbards land: svalbardsren (Rangifer tarandus platyrhynchus), isbjörn, fjällräv, rysk fältsork, 203 fågelarter och en massa insekter. När temperaturen stiger över 7 grader kommer myggen fram här också.

Flora

Växtvärlden är av arktisk typ. Av Svalbards omkring 130 arter blomväxter och kärlkryptogamer finns ett hundratal på de skandinaviska högfjällen och i Skandinaviens nordligaste del och av de återstående finns flertalet på Novaja Zemlja. De vanligaste arterna är polarvide, Drabor, bräckor, fingerörter, smörblommor i gruppen majsmörblommor, fjällsippa, spetsbergsvallmo (Papaver dahlianum ssp polare, underart till Tanavallmo, maskrosor (Taraxacum), fjällglim, kantljung (Cassiope), ängsull och många slags gräs. Även nordkråkbär (Empetrum nigrum ssp hermaphroditum) och fjällbräsma kan nämnas. Nordkråkbär producerar ibland mogna bär, medan det ganska sällsynta hjortronet inte har iakttagits med frukt. Många av växterna växer i utpräglade tuvor. Den största buskväxten är dvärgbjörken, som dock förekommer endast på ett fåtal ställen. Under bergskanter där det finns många häckande fåglar kan växterna, särskilt gräsen tillsammans med fjällsyra, dvärgsyra och grönländsk skörbjuggsört vara mycket frodiga, men annars är mattor av högre växter mindre vanliga. De sparsamma förekomsterna av sådana mattor består vanligtvis av fjällsippa eller nordkråkbär.

Mossor bildar på många platser sammanhängande täcken som i de inre dalarna har ganska stor utsträckning. I kärren bildar ängsull och åtskilliga gräs verkliga samhällen. Den rikaste växtligheten finns i fjordarnas inre, där himlen ofta är molnfri så att solljuset kan verka (dygnet runt). Växtligheten kan där utvecklas med nästan otrolig hastighet, särskilt i sydsluttningar. Av mossor och lavar finns vardera mellan 200 och 300 arter.

Det finns mycket alger i havet, även under istäcket under den mörka vinternatten. I denna flora ingår bland annat stora brunalger (Laminaria) som blir ända upp till 3 meter långa. Sötvattenssamlingarna innehåller kiselalger (Bacillariophyta), kransalger (Charophyceae) och andra små alger. Slutligen kan den mikroskopiska algfloran nämnas. Den gör snön grön och röd. Vanligen blir den vanlig först under senare hälften av sommaren, och då särskilt i närheten av fågelfjällen.

På Svalbards västra och norra kuster finns mycket uppkastad drivved som förts dit med Golfströmmen. I denna har det gjorts fynd av västindiska baljväxter (Entada scandens och Guilandina bonducella) och amerikanska lärkträd (Larix americana). Den mesta drivveden består dock av sibiriska barrträd som lärkträd, gran, ädelgran och cembratall som av de sibiriska floderna förts ut i Norra ishavet och med strömmen förts västerut.

I Svalbard globale frøhvelv, som öppnades i februari 2008, kommer cirka 4,5 miljoner fröprover från världens viktigaste grödor att lagras. Frövalvet inrättades på initiativ bland annat av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation och kommer att finnas kvar oavsett strömförsörjning tack vare permafrosten.

Historik

Namnet Svalbard kommer från fornnordiska och betyder 'kall kant' och omtalas för första gången i en isländsk namnbok från 1190-talet. Det är inte helt klart om det Svalbard som omtalas i boken är samma som dagens Svalbard men från forskningshåll anses det troligt att det förhåller sig så.

Spetsbergen upptäcktes den 25 juni 1596 av den holländske upptäcktsresanden Willem Barents. Efter att engelsmannen Henry Hudson besökt ögruppen 1607, blev området populärt som jaktmark. Sedan J. Poole 1610 upptäckt att valar var vanliga i dessa farvatten kom många valfångare dit, särskilt från Storbritannien och Nederländerna. Ön kallades för Gromant av pomorerna.

I början var det en hel del stridigheter mellan de olika ländernas fartyg. 1619 delades hamnarna mellan nationerna. Engelsmännens främsta valfångst i dessa vatten ägde rum mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Av de 255 engelska valfångarfartyg som utrustades 1788 verkade flertalet i vattnen väster om Svalbard.

Från 1669 till 1778 utgick från Holland till dessa vatten 14 167 fartyg som fångade 57 590 valar. Därefter började fångsten avta för att upphöra ungefär kring 1820. Holländarnas huvudstation var Smeerenburg (från holländska smeer, 'fett') på Spetsbergens nordvästra del där en mängd hus uppförts så att stället liknade en by eller mindre stad. I denna hamn låg tidvis 200–300 fartyg med mer än 12 000 mans besättning totalt. Bostäderna hyste under sommaren hantverkare och handlande av många slag. Nu återstår av dessa bostäder endast rester av grundmurarna.

Under Gustav III upprättades ett Grönlandskompani i Stockholm men redan tidigare hade ett sådant bildats i Göteborg; och 1758 hade en av Linnés lärjungar, Anton Rolandsson Martin, haft tillfälle att följa med ett av det senare bolagets fartyg till Svalbard.

Även ryssarna har haft en fångstperiod på Svalbard. De fanns där från den tidiga hälften av 1700-talet. Ryssarna jagade huvudsakligen valross, säl, vitval, björn och räv. Efter 1840-talet verkar ryssarnas fångstfärder till Svalbard ha upphört.

I början 1900-talet ville många tilldela området till ett land så att någon tog ansvaret för lag och ordning och annat. Fram till dess hade området inte hört till något land trots att folk vistades där, vilket skapade en del oordning och stridigheter. Därför undertecknades Spetsbergtraktaten 1920 vilket gjorde det till norskt område fastän andra länder fick fortsätta utvinna naturtillgångar.

Förvaltning

Status

Svalbards status regleras i Spetsbergtraktaten från 9 februari 1920 vilket ger Norge suveränitet över ögruppen. Bland de ursprungliga undertecknarna fanns Norge, USA, Danmark, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Storbritannien och Sverige. En rad stater har skrivit på senare, bland annat Sovjetunionen och efter Sovjets upplösning Ryssland. Traktaten ger medborgare från de anslutna länderna rätt att bedriva näringsverksamhet, jakt och fiske på öarna.

Öarna är en demilitariserad zon och inga militära trupper eller installationer får finnas. I synnerhet de dåvarande sovjetiska gruvbolagen anklagades för att ha överdrivna radioutrustningar avsedda för militära ändamål. I februari 2012 begärde Norge att den satellitstation som hade byggts av Ryssland på mark som tillhör det Ryska gruvbolaget skulle avlägsnas.^{[3][uppdatering behövs]}

Svalbard ingår inte i Schengensamarbetet vilket innebär att det krävs pass eller bevis om medborgarskap vid resa därifrån till Norge.

Förvaltning

Svalbard har inget demokratiskt styre, utan lyder direkt under regeringens representant som bär titeln sysselmester. Befattningens närmaste motsvarighet är guvernör. Sysselmästaren har större befogenheter än en vanlig statsforvalter (vilka motsvarar de svenska landshövdingarna). Sysselmästaren fungerar därutöver även som polischef och hjälpdomare i underrätterna samt uppbär andra officiella funktioner. Sysselmmästaren ska också garantera Norges rättigheter enligt traktaten och att Norge fullgör sina förpliktelser. Några lokala folkvalda politiska församlingar existerade inte i Svalbard förrän 2002, då Longyearbyns lokalstyre inrättades.

Enligt Spetsbergtraktaten får den norska staten inte uppbära några skatteinkomster från Svalbard, vilket innebär att skatterna som betalas måste stanna på öarna. Som en följd av detta har Svalbard en markant lägre skattenivå (under 20 procents inkomstskatt) än resten av Norge och saknar helt omsättningsskatt. Därför räknas varuhandel med Norge som export och det finns begränsade skattefria kvoter för privatpersoner.

Enligt fördraget får vilken medborgare som helst från de undertecknande staterna bosätta sig i Svalbard. I praktiken får personer från valfria länder bosätta sig där, om de kan försörja sig själva.^[4] Det finns i gengäld ingen a-kassa och inga socialbidrag på Svalbard. De som inte kan försörja sig utvisas.

Demografi

Longyearbyen är den största orten i Svalbard, med säte för guvernör och med omfattande samhällsservice. Där finns så gott som hela ögruppens befolkning och service, till exempel sjukhus och Svalbards enda flygplats med förbindelse med Norge och utlandet, Svalbards flygplats.

Den näst största orten på Svalbard är Barentsburg, som främst bebos av ryska och ukrainska gruvarbetare. Övriga platser med åretruntboende, om än få, är forskningsbyn Ny-Ålesund, den nedlagda gruvorten Svea samt den polska forskningsstationen Hornsund. Samtliga dessa ligger vid kusten på västra Spetsbergen.

Eftersom det endast finns vägar i tätorterna, och inga mellan dessa, sker transporter mellan orterna med flyg, snöskoter (på vintern) eller fartyg (då havet är isfritt).

Tidningen Svalbardposten, som ges ut varje vecka från Longyearbyen, är världens nordligaste tidning.

Näringsliv

Den viktigaste näringarna i Svalbard är forskning, turism och kolutvinning. Forskningen är knuten till Universitetsstudierna på Svalbard, Norsk Polarinstitutt, EISCAT, och forskningsstationer i Longyearbyen och Ny-Ålesund. Det forskas inom bland annat miljöövervakning, klimat, ekosystem, meteorologi, glaciologi, arkeologi och geologi.

Svalbard är känt för stora förekomster av kol, och det utvinns av Arktikugol och Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S sedan första hälften av 1900-talet. I Longyearbyen och Barentsburg finns kolkraftverk som förbränner betydande delar av det kol som bryts i Gruve 7 respektive Barentsburggruvan.

Turism är också en viktig näring i Svalbard. Turister besöker ögruppen främst för att få uppleva ögruppens natur med midnattssol, isbjörnar och vildmarksnatur.

Energiförsörjningen är till stor del baserad på kol. Longyearbyen får all sin energi och elektricitet från Longyear Energiverk på Skjæringa, som försörjs med kol från Gruve 7.

Lufttransport AS bedriver privata flygförbindelser mellan Longyearbyen och Ny-Ålesund respektive Sveagruva samt helikopterservice för Sysselmannen. Det ryska Spark+ bedriver privat helikoptertrafik för Arktikugol.

Telekommunikationer

Svalbard Radio har förbindelse med en satellit i den geostationära banan. Detta är troligtvis den nordligaste av sådana radiostationer. Teoretiskt borde det inte fungera, eftersom dess position är i radioskugga från den geostationära banan. Ändå fungerar det, men med sämre tillgänglighet än internationell normalstandard. Konventionella kortvågsförbindelser är också problematiska på grund av närheten till norrskenszonen. År 2003 lades två parallella fiberkablar ner på havsbotten mellan fastlandet och Svalbard (Harstad-Longyearbyen). Efter det har ögruppen tillgång till höghastighetsförbindelse med omvärlden och invånarna i Longyearbyen får TV, telefon och bredband via kablarna.

Huvudön Spetsbergen har GSM-täckning i alla bosättningar och på de centrala delarna av ön. I centrala Longyearbyen finns även 3G- och 4G-täckning.

Longyearbyen och Ny-Ålesund har tillgång till internetförbindelse med stor bandbredd.

Koder

Tillsammans med Jan Mayen har Svalbard tilldelats landskoden sj. Internetdomänen ".sj" används inte i praktiken, utan ”.no”. För telefoni används den norska landskoden och nummer som börjar på 79. Postnumren är också norska och börjar på 917. Registreringsskyltar för de fåtaliga vägfordonen börjar på ZN och har svart bakgrund med gula tecken. Färgen är ett tecken på att fordonens ägare inte är skyldiga att betala statlig fordonsskatt, vilket beror på Spetsbergtraktatens förbud mot statlig skatt.^[5]

Världens nordligaste

På Svalbard finns den nordligaste av många samhällsföreteelser i världen, såsom till exempel:

• Fullservicesamhälle
• Åretruntbebodda ort (Ny-Ålesund)
• Bank, uttagsautomat
• Postkontor
• Sjukhus (Longyearbyens sjukhus)
• Biograf
• Skola (Longyearbyens skola)
• Kyrka (Svalbards kyrka)
• Tidning (Svalbardposten)
• Flygplats med reguljär trafik (Svalbards flygplats)
• Flygplats med regelbunden passagerartrafik Ny-Ålesunds flygplats, Hamnerabben
• Souvenirbutik (Ny-Ålesund)

Källor

• Mehlum, Fridtjof (1989) (på norska). Svalbards fugler og pattedyr.. Polarhåndbok, 0474-8042 ; 3. Oslo: Norsk polarinstitutt. Libris 7695257. ISBN 82-90307-57-8 
• https://web.archive.org/web/20091009005511/http://npweb.npolar.no/tema/artersvalbard

Noter

Vidare läsning

• Arlov, Thor B. (1996) (på norska). Svalbards historie, 1596-1996. Oslo: Aschehoug. Libris 7172850. ISBN 82-03-22171-8 
• Arlov Thor, red (1994) (på norska). Store Norske 75 år: Jubileumsskrift : Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Longyearbyen: Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Libris 7782583. ISBN 82-992462-0-2 
• Avango, Dag (2003). ”Aktanter i ingenmanslandet: den svenska gipsbrytningen på Svalbard”. Industrins avtryck : perspektiv på ett forskningsfält (2003) S . [173]-206 : ill..  Libris 9372480
• Avango, Dag (2005). Sveagruvan: svensk gruvhantering mellan industri, diplomati och geovetenskap 1910-1934. Trita-HOT, 0348-4696 ; 2048Stockholm papers in history and philosophy of technology, 0349-2842Jernkontorets bergshistoriska skriftserie, 0347-4283 ; 44. Stockholm: Jernkontoret. Libris 9889011. ISBN 91-974131-7-8 (inb.) 
• Avango, Dag (2004). ”Vägen till Braganzavågen: artefakter och geovetenskap som resurser för svensk kolbrytning på Svalbard”. Artefakter : industrin, vetenskapen och de tekniska nätverken (2004): sid. 27-60 : ill..  Libris 9657524
• Barcott, Bruce, foto: Paul Nicklen (2009). ”Ett paradis av is”. National geographic (nr. 4): sid. 19-35. 
• Hoel, Adolf (1966-1967) (på norska). Svalbard: Svalbards historie 1596-1965. Bd 1-3. Oslo. Libris 101382 
• Østreng, Willy (1974) (på norska). Økonomi og politisk suverenitet: intressespillet om Svalbards politiske status. New territories in international politics, 99-0134479-4 ; 2. Oslo: Univ.-forl. Libris 7167711. ISBN 82-00-08998-3 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Svalbard.
  Bilder & media
• Sysselmannen på Svalbard

v • r Svalbard Allmänt Sysselmesteren på Svalbard · Longyearbyens lokalstyre · Spetsbergtraktaten · Svalbardloven · Kulturminnen i Svalbard · Svalbardsfiberkabeln · Søren Zachariassen · Grete Smedal · Peter S. Brandal · John Munroe Longyear · Hilmar Nøis Orter och bosättningar Gamle Longyearbyen · Barentsburg · Grumantbyen · Longyearbyen · Ny-Ålesund · Pyramiden · Smeerenburg · Sveagruva · Nybyen · Sverdrupbyen · Haugen · Skjæringa · Sjøområdet · Calypsobyen · Virgohamna · Hiorthhamn · Isfjord radio · Advent City · Villa Fredheim · Ny-London · Green Harbour · Brucebyen · Tunheim Öar och halvöar Abeløya · Amsterdamön · Barentsøya · Björnön · Danskön · Edgeøya · Hotellneset · Hopen · Kong Karls land · Prins Karls Forland · Kongsøya · Kvitøya · Lågøya · Nordaustlandet · Spetsbergen · Svenskøya · Sjuøyane · Wilhelmøya · Kap Thordsen · Revneset · Bohemanneset Fjordar, älvar och berg Adventfjorden · Bellsund · Colesbukta · Hornsund · Isfjorden · Kongsfjorden · Van Mijenfjorden · Wijdefjorden · Woodfjorden · Longyearälven · Recherchefjorden · Tjuvfjorden · Platåberget · Jotunkjeldene · Sukkertoppen (Longyearbyen) Nationalparker Svalbardsren · Forlandet nationalpark · Indre Wijdefjorden · Nordenskiöld Land · Nordre Isfjorden · Nordvest-Spitsbergen · Sassen-Bünsow Land · Sør-Spitsbergen Landmärken och byggnader Newtontoppen · Olav V Land · Svenskhuset · Polhem (1858) · Svalbards kyrka · Svalbard satellittstasjon · Svalbard forskningspark · Linbanan i Longyearbyen · Sysselmannsgården · Longyear Energiverk · Isdammen · Longyearbyens sjukhus · Administrationsbyggnaden för Sysselmannen på Svalbard · Vestpynten fyr Företag Gruvdrift i Svalbard · Arktikugol · Bjørnøen AS · Kings Bay · Store Norske · Spetsbergens Svenska kolfält · AB Isfjorden · Arctic Coal Company · Amerikanergruva · Gruve 1b · Gruve 2 · Gruve 4 · Gruve 5 · Gruve 6 · Gruve 7 · Trøndergruva · Lunckefjell · Funken Lodge · Svalbard Rakettskytefelt · Telenor Svalbard Kultur, utbildning och forskning Svalbard museum · Luftskipsmuseet på Spitsbergen · Svenskhuset · Kunsthall Svalbard · Galleri Svalbard · Svalbards kyrka · Norsk Polarinstitutt · Eiscat Svalbard Radar · Svalbard globale frøhvelv · Arctic World Archive  · Universitetssenteret på Svalbard · Zeppelinobservatoriet · Polska polarstationen, Hornsund · Svalbard Rakettskytefelt · Barentsburgs Pomormuseum · Ny-Ålesund By- och Gruvemuseum · Pyramiden Museum · Postkontorsbyggnaden i Ny-Ålesund · Förtöjningsmasten för luftskepp i Ny-Ålesund · Gruve 3 · Svalbardposten · Longyearbyens skola Transporter och kommunikationer Svalbard lufthavn · Svalbard Radio · Isfjord radio · Ny-Ålesunds flygplats · Svea flygplats · M/S Polarsyssel · M/S Nordsyssel · M/S Viking Explorer · Ulla Rinman

v • r Europa Självständiga stater Albanien · Andorra · Belarus · Belgien · Bosnien och Hercegovina · Bulgarien · Cypern  · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Georgien · Grekland · Irland · Island · Italien · Kosovo · Kroatien · Lettland · Liechtenstein · Litauen · Luxemburg · Malta · Moldavien · Monaco · Montenegro · Nederländerna · Nordmakedonien · Norge · Polen · Portugal · Rumänien · Ryssland · San Marino · Schweiz · Serbien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tjeckien  · Turkiet  · Tyskland · Ukraina · Ungern · Vatikanstaten · Österrike Särskilda områden Athos · Färöarna · Gibraltar · Guernsey · Isle of Man · Jersey · Svalbard · Åland

Auktoritetsdata • WorldCat • VIAF: 152436829 • LCCN: n80002284 • GND: 4056316-9 • NKC: ge134627 • Alvin: alvin-place:4850