Kaliningrad (Калининград) | |||
Königsberg | |||
Stad | |||
|
|||
Land | Ryssland | ||
---|---|---|---|
Federalt distrikt | Nordvästra federala distriktet | ||
Oblast | Kaliningrad oblast | ||
Koordinater | 54°43′00″N 20°30′00″Ö / 54.71667°N 20.50000°Ö | ||
Area | 223,03 km²[1] | ||
Folkmängd | 453 461 (1 januari 2015)[2] | ||
Befolkningstäthet | 2 033 invånare/km² | ||
Grundad | 1255 | ||
Borgmästare | Alexandr Jarosjuk | ||
Postnummer | 236xxx | ||
Riktnummer | +7 4012 | ||
Geonames | 554234 | ||
Kaliningrads läge i Kaliningrad oblast.
| |||
Webbplats: Kaliningrads officiella webbplats | |||
Kaliningrad (ryska: Калининград); fram till 1946 benämnt Königsberg (Кёнигсберг; svenska och tyska: Königsberg; polska: Królewiec; och litauiska: Karaliaučius), är en stad i Kaliningrad oblast, den ryska exklav som ligger mellan Polen och Litauen vid Östersjön. Folkmängden uppgår till cirka 450 000 invånare.
Under namnet Königsberg var staden tidigare huvudstad i den tyska provinsen Ostpreussen och längre tillbaka var staden hertigdömet Preussens huvudstad. När staden blev sovjetisk efter andra världskriget, ville den nya regimen inte ha kvar det monarkiskt klingande namnet (Königsberg betyder Kungsberg) utan uppkallade i stället staden efter kommunisten Michail Kalinin. En del av invånarna använder Königsberg som namn på staden och en debatt förs om en officiell återgång till det gamla namnet.[3]
Königsberg var en gammal tysk hansestad, grundad 1255 av Tyska orden och som uppkallades efter den tjeckiske kungen Ottokar II av Böhmen, som deltog i ett korståg mot balterna i trakten, och erhöll 1286 stadsrättigheter. 1457 blev staden den tyske ordensmästarens residensstad.[4]1300 tillkom stadsdelen Löbenicht, och 1327 tillkom stadsdelen Kneiphof på en ö i floden Pregel. Kneiphof hade fram till 1724 egna stadsrättigheter.[4]
Staden blev efter reformationen och den tyska ordensstatens sekularisering huvudstad i hertigdömet Preussen, som 1618 ingick personalunion med Kurfurstendömet Brandenburg under ätten Hohenzollern. Fördraget i Königsberg mellan Sverige och Brandenburg slöts utanför staden 1656, och efter freden i Oliva 1660, då hertigdömet formellt löstes från banden till Polen, var kurfurstarna i praktiken suveräna härskare i sina ostpreussiska territorier. 1701 omvandlades unionsstaten Brandenburg-Preussen till kungariket Preussen, genom att Fredrik I av Preussen kröntes till kung i Königsbergs slottskyrka. Staden var residensstad i provinsen Ostpreussen från 1815 fram till 1945. Dittillsvarande svenska handelsagenturen i Königsberg ersattes av ett konsulat 1815–1945.
Königsberg blev ett centrum för kunskap och utbildning. En av stadens söner, den ledande matematikern och astronomen Johann Müller (1436–1476), tog sig stadens latinska namn, Regiomontanus. Andra berömda söner är matematikern Christian Goldbach (1690–1764) och filosofen Immanuel Kant (1724–1804). År 1736 beskrev matematikern Leonhard Euler problemet med Königsbergs sju broar, som senare blev den matematiska grenen topologi.
År 1544 grundades stadens universitet.[5]
Slaget om Königsberg pågick från slutet av januari 1945 fram till en slutstrid 6–9 april 1945. Staden blev under andra världskriget fullständigt lagd i ruiner genom brittiska bombanfall riktade mot civilbefolkningen, under 1944.[6] Under slutfasen av andra världskriget ockuperades Königsberg av Sovjetunionen. Vid Potsdamkonferensen beslutades att den norra delen av Ostpreussen skulle hamna under sovjetisk förvaltning och 17 oktober 1945 annekterade Sovjetunionen området och gjorde det till en del av Sovjetunionen som förvaltningsområdet Kaliningradskaja Oblast. I augusti 1945 fanns omkring 110 000 tyska civilister i staden, framförallt kvinnor, barn och äldre. De hölls kvar fram till 1947 då man hävde utreseförbudet och istället fördrev den kvarvarande tyska befolkningen västerut.
Stadens invånare blev fördrivna och många våldtogs och mördades av Röda armén, som på så sätt hämnades Nazitysklands framfart i öster.[7][8][9] Nästan alla av regionens närmare två miljoner tyska och litauiska invånare blev mördade eller deporterade till Gulag.[10][ifrågasatt uppgift]
År 1946 blev regionen en del av Ryska SFSR och Sovjetunionen och namnet ändrades till Kaliningrad efter Michail Kalinin. Kaliningrad var fram till Sovjetunionens fall huvudbas för den sovjetiska Östersjöflottan. Från 1950-talet blev staden ett militärt spärrområde och fram till 1992 var det svårt för utlänningar att besöka staden. Samtidigt byggdes staden åter upp men ändrades radikalt då en sovjetisk mönsterstad utan sin historiska bakgrund planlades. 1969 följde sprängningen av de resterande delarna av Königsbergs slott. Den tidigare innerstaden som låg i ruiner ersattes av grönområden och höghusområden.
I samband med stadens 750-årsjubileum 2005 restaurerades Domkyrkan och järnvägsstationen. Stadens centrum vid Segerplatsen byggdes om. I närheten av domkyrkan har man byggt upp ett affärscentrum i historisk stil som knyter an till de gamla hansastäderna men även Moskva och Sankt Petersburg. Det finns även planer på att återskapa den tidigare gamla stan.
Staden har även blivit plats för tillverkning, bland Avtotor som tillverkar för BMW, General Motors och Kia för den ryska marknaden. Inför världsmästerskapet i fotboll 2018 uppfördes en ny fotbollsarena i staden.
Kaliningrad namngavs efter andra världskriget efter den sovjetiska kommunistiske politikern Michail Kalinin. Staden har behållit sitt sovjetiska namn, till skillnad från andra städer uppkallade efter bolsjeviker som sedan Sovjetunionens fall i augusti 1991 antingen fått nya namn eller återfått sina ursprungliga namn (till exempel Sankt Petersburg, förut Leningrad).
Det gamla preussiska kungliga slottet skadades svårt under kriget och de sovjetiska myndigheterna lät riva ruinerna. Ett stadshus av betong kallat Sovjeternas hus byggdes senare på platsen; dock avbröts bygget på 1980-talet och har aldrig färdigställts, även om fasaden gjordes i ordning 2005. Bland övriga äldre byggnader som förstördes under andra världskriget märktes domen från 1300-talet, det gamla rådhuset, även det från 1300-talet, samt två av stadsmurens torn Gelber Turm och Blauer Turm.[4], men domkyrkan har senare restaurerats. Åren 1996–2006 byggdes en ny stor katedral, Kristus-Frälsarens katedral, den första större rysk-ortodoxa kyrkobyggnaden i Kaliningrad, som blir den näst största i Ryssland. Brandenburger Tor en del av stadsmuren finns kvar sedan 1600-talet.
Stadens mest framgångsrika fotbollsförening är FC Baltika Kaliningrad, vars herrlag 2018 spelar i den ryska näst högsta ligan och tidigare även spelat i högsta ligan. Kaliningrad var en av värdstäderna för Fotbolls-VM 2018 i Ryssland. Inför VM uppfördes en helt ny fotbollsarena, Kaliningrad Stadion, med plats för 35 000 åskådare.
Kaliningrad har många museer, bland annat Immanuel Kant-museet och domkyrkomuseet. Museet för historia och konst har en omfattande samling och Bärnstensmueet har en stor samling av bärnstenssmycken. Även stadens konstgalleri har omfattande utställningsverksamhet.
Världshavsmuseet är inrymt på ett tidigare forskningsfartyg vid floden och visar utställningar om havsforskning samt världshavens flora och fauna. På en ubåt finns även en utställning om den ryska ubåtsflottan.
Kaliningrads filharmoni är inrymd i en tidigare katolsk kyrka, uppförd 1907 och restaurerad efter kriget.
Dramatiska teatern uppfördes ursprungligen 1910 under den tyska epoken och återuppfördes 1960 efter att ha förstörts till större delen i kriget. Kolonnaden uppfördes med Bolsjojteatern i Moskva som förebild.
Kaliningrads dockteater, Kaliningradski teatr kukol, är sedan 1975 inrymd i den nyromanska tidigare Luisenkirche, uppförd 1901.
Kaliningrad är en frihandelszon. Regionen har speciella avtal med de baltiska staterna för att den ryska inrikestrafiken ska fungera. Här pågår omförhandlingar på grund av att Polen och Litauen har gått med i EU, vilket komplicerar bilden för Ryssland. Numera krävs till exempel visum för ryska medborgare till Litauen, vilket inte krävdes tidigare.
Kaliningrad är indelat i tre stadsdistrikt.
Stadsdistrikt | Invånarantal 9 oktober 2002[11] | Invånarantal 14 oktober 2010[12] | Invånarantal 1 januari 2015[2] |
---|---|---|---|
Baltijskij¹ | 68 664 | Ingen uppgift | Ingen uppgift |
Leningradskij | 152 541 | 159 771 | 167 806 |
Moskovskij | 85 507 | 152 165 | 158 441 |
Oktiabrskij¹ | 43 252 | Ingen uppgift | Ingen uppgift |
Tsentralnyj | 80 039 | 119 966 | 127 214 |
TOTALT | 430 003 | 431 902 | 453 461 |
|
Presenterat innehåll i Wikipedia-artikeln extraherades i 2022-07-03 baserat på https://sv.wikipedia.org/?curid=21959