Juha Valjakkala | |
Bakgrundsinformation | |
---|---|
Födelsenamn | Juha Veikko Valjakkala |
Född | 13 juni 1965 Björneborg, Finland |
Död | 27 februari 2023 (57 år) |
Straff | Livstids fängelse (frisläppt 2 februari 2009) |
Maka | Alexandra Fouganthine[1] |
Gärning: Massmord | |
Datum | 3 juli 1988 |
Plats | Åmsele, Sverige |
Dödade | 3 |
Vapen | Hagelgevär, kniv |
Juha Veikko Valjakkala, senare med namnen Aslak Valdemar Ahonen, Nikita Joakim Fouganthine och vid sin död Nikita Bergenström, född 13 juni 1965 i Björneborg, död 27 februari 2023,[2] var en finländsk brottsling som den 9 februari 1989 dömdes till livstids fängelse och utvisning från Sverige efter att ha befunnits skyldig till Åmselemorden.
I juli 1988 var Juha Valjakkala och Marita Routalammi de två mest eftersökta personerna i Europa efter förövandet av Åmselemorden den 3 juli. Den 1 maj samma år hade Valjakkala frigivits från Åbo fängelse (även känt som Kakola) i Finland och reste tillsammans med flickvännen Routalammi till Sverige. De stal en cykel från en familj som bodde nära kyrkan i Åmsele. När fadern och en av sönerna sökte upp dem och bad dem lämna tillbaka cykeln sköt Valjakkala ihjäl dem med ett avsågat hagelgevär från nära håll. Senare dök även modern i familjen upp. Hon slogs ner med gevärskolven innan hon blev knivskuren i halsen. Kvinnan dog omedelbart. Efter ett stort polispådrag greps Juha Valjakkala och Marita Routalammi på järnvägsstationen i Odense, Danmark. Polisen hade lyckats spåra dem genom en bilstöld i Pajala, som knöts till Valjakkala.
År 1991 gjorde den svenske filmregissören Jan Troell filmen Il Capitano om Åmselemorden. David Lagercrantz skrev Änglarna i Åmsele (1998), Pelle Svensson skrev Utan nåd (2005) och Victoria Larsson skrev Ett norrländskt trauma (2014).[3]
Valjakkala, som först satt häktad i bland annat Gävle, dömdes till livstids fängelse att avtjänas i Finland. Han skickades till Finland 1989 och har många gånger försökt rymma.
Valjakkala ansökte om benådning av högsta domstolen i Finland många gånger. Först avslogs ansökningarna, men i januari 2006 ansågs han till sist kunna benådas. Ärendet vilade sedan länge hos Finlands president och den folkliga opinionen såväl som svenska myndigheter motsatte sig Valjakkalas eventuella frigivning.[12] Efter rymningen den 28 november verkade hans möjligheter för frigivning minska och ärendet sköts också upp på framtiden.
Ett år därefter, i oktober 2007, avslog president Tarja Halonen en ny nådeansökan[13] men redan 3 december samma år meddelade Helsingfors hovrätt att Valjakkala hade benådats. Livstidsstraffet omvandlades till ett tidsbestämt straff, och Valjakkala frigavs villkorligt den 25 februari 2008[14].
Den 10 maj 2008 avvek Valjakkala från sin övervakade frihet och greps omkring ett dygn senare, efter en 30 km lång biljakt, utanför Laanila nära Enare i norra Finland[15]. Helsingfors hovrätt beslutade 26 juni 2008 att Valjakkala inte skulle släppas villkorligt fri efter flykten i maj och något nytt datum för frigivning angavs ej.[16]
I augusti 2008 beviljade Finlands högsta domstol Valjakkala tillstånd att överklaga hovrättens dom och efter att så gjorts beslutades den 17 december 2008 att han skulle bli villkorligt frigiven i februari 2009, vilket han slutgiltigt också blev den 2 februari 2009.[17]
Efter frigivningen fortsatte han att begå brott, och sommaren 2012 dömdes han till två års fängelse för misshandel och anlagd brand i Helsingfors. Under ett nytt fängelsestraff 2015 avvek han efter en permission. En månad senare fångades han gömd på en vind i ett hus i Helsingfors.[18]
Presenterat innehåll i Wikipedia-artikeln extraherades i 2024-02-15 baserat på https://sv.wikipedia.org/?curid=9466