Jens Stoltenberg
| Jens Stoltenberg | |
.jpg) Jens Stoltenberg i februari 2023.
| |
| Innehar befattningen | |
| Tillträdde befattningen 1 oktober 2014 | |
| Företrädare | Anders Fogh Rasmussen |
|---|---|
| Tid i befattningen 17 oktober 2005–16 oktober 2013 7 år och 364 dagar | |
| Monark | Harald V |
| Företrädare | Kjell Magne Bondevik |
| Efterträdare | Erna Solberg |
| Tid i befattningen 17 mars 2000–19 oktober 2001 1 år och 216 dagar | |
| Monark | Harald V |
| Företrädare | Kjell Magne Bondevik |
| Efterträdare | Kjell Magne Bondevik |
| Född | 16 mars 1959 Oslo, Norge |
| Politiskt parti | Det Norske Arbeiderparti |
| Yrke | Nationalekonom |
| Ministär | Regeringen Stoltenberg I Regeringen Stoltenberg II |
| Maka | Ingrid Schulerud (1987– ) |
| Namnteckning | 
|
.jpg)
Jens Stoltenberg, född 16 mars 1959 i Oslo, Norge, är Natos generalsekreterare samt tidigare norsk statsminister och partiledare för Arbeiderpartiet.
Familj och uppväxt
Stoltenberg är gift med Ingrid Schulerud och de har två barn tillsammans. Han är utbildad nationalekonom med examen 1987. Han är son till den tidigare norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg och statssekreteraren Karin Stoltenberg, ogift Heiberg (1931–2012). Även fadern representerade Arbeiderpartiet. Modern var sondotter till Eivind Heiberg. Hans äldre syster Camilla Stoltenberg tillträdde 2012 tjänst som direktör (motsvarar svensk generaldirektör) för Folkehelseinstituttet i Oslo.
Politisk karriär
Jens Stoltenberg var 1985-89 ordförande för det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF. Han valdes till andre vice ordförande i Arbeiderpartiet 1992. 1993 till 1996 var Jens Stoltenberg näringslivs- och energiminister. Under Thorbjørn Jaglands regeringstid var Jens Stoltenberg finansminister 1996–1997.
Första statsministerperioden (2000–2001)
När Bondeviks första regering avgick till följd av en misstroendeomröstning kunde Stoltenberg istället presentera sin första regering, och regeringen tillträdde den 17 mars samma år. Vid den här tiden var Stoltenberg inte partiledare för Arbeiderpartiet, istället var han vice partiledare, men trots det tillträdde han som statsminister samtidigt som partiledaren Thorbjørn Jagland tog posten som utrikesminister. Stoltenbergs första tid som statsminister (2000–2001) var mycket kontroversiell, särskilt inom hans eget parti, som var ansvariga för reformer och moderniseringar av välfärdsstaten som inkluderade del-privatiseringar inom flertalet statligt ägda bolag. I stortingsvalet i Norge 2001 fick partiet ett av sina sämsta valresultat någonsin med knappt 24% av rösterna.
Stoltenberg och hans regeringen blev efter valet tvungna att avgå till följd av det sämsta valresultatet sedan 1924.
Maktkampen
På grund av valresultatet drabbades partiet av en maktkamp mellan sittande partiledaren Thorbjørn Jagland och Stoltenberg. Under 2002 ersattes Jagland av Stoltenberg som partiledare.
Andra statsministerperioden (2005–2013)
Stoltenbergs arbeiderparti vann i september 2005 det norska stortingsvalet tillsammans med sosialistisk venstreparti och senterpartiet. För första gången kom därmed arbeiderpartiet att styra i koalition med andra partier. Stoltenberg tillträdde som statsminister 17 oktober och efterträdde då Kjell Magne Bondevik.
Efter regeringens bildande var frågor som Norges militära insats i det pågående kriget i Afghanistan, Norges oljeproduktion i Barents hav, HBT-rättigheter, invandring och kvaliteten på standardutbildning dominerande i politiken.
Efter att koalitionen fått nytt förtroende efter Stortingsvalet 2009 då Arbeiderpartiet gick fram med 2,7 procentenheter fokuserade regeringen på centraliserad och omorganiserad sjukvård, och man satsade även på miljöpolitiken genom att införa högre skatter både för privata och för företag. Ett annat problem som var i fokus var den pågående globala finanskrisen.
Utöver detta löste han tillsammans med Rysslands president Dmitry Medvedev ett långvarit bråk om var den marina gränsen mellan Norge och Ryssland egentligen ska gå. Lösningen är en kompromiss där man delat upp det omdiskuterade området i två lika stora delar, och ett avtal undertecknades den 27 april 2010.
Som ett resultat av påstådd statlig ineffektivitet, misstag, skandaler och konstiga uttalanden, bland annat från Senterpartiets partiledare Liv Signe Navarsete kantades Stoltenbergs andra statsministerperiod av kontroverser och kritik, speciellt från både liberaler och konservativa. Enligt en opinionsmätning fick de tre regeringspartierna (tillsammans) 35,8% av väljarnas röster (i januari 2011).[1]
Efter Stortingsvalet i Norge 2013 i september då Arbeiderpartiet gick tillbaka i väljarstöd avgick Stoltenberg som statsminister den 16 oktober 2013.
Terrorattentaten i Norge 2011
Klockan 15.26 fredagen den 22 juli 2011 exploderade en bomb utanför regeringskvarteret där statsministern hade sitt kontor. Åtta personer dog och ett stort antal personer skadades. Omkring klockan 17.20 började massakern på ön Utøya, där Arbeidernes Ungdomsfylking hade sitt årliga sommarläger. Massakern på Utøya kostade 69 människor livet. Stoltenberg skulle enligt planerna besöka ön dagen därpå och befann sig vid tillfället då bomben exploderade i sin bostad, där han förberedde talet han skulle hålla på Utøya.[2]
Regeringsarbeten och val
Regeringssammanträdena efter terrorattentaten kom inledningsvis att hållas i Stoltenbergs bostad då regeringskansliet var skadat av explosionen.
Den 12 september hölls kommunalval och partierna bestämde att valkampanjen skulle starta den 13 augusti, men Stoltenberg deltog inte under första veckan. Efterhand deltog han allt mer, men upplevde det som tungt att ställa om till optimistiska torgappeller. Direkt efter attentaten hade även Arbeiderpartiet ett växande stöd, men det planade efter hand ut. Valresultatet blev ett solitt val med 31,7 procent på landsbasis, en framgång med 2,0 procent.
.jpg)
Generalsekreterare för Nato
I mars 2014 utsåg Nato Stoltenberg som efterträdare till dåvarande generalsekreteraren, dansken Anders Fogh Rasmussen. Han tillträdde uppdraget 1 oktober 2014.[3]
Referenser
Noter
- ^ http://www.nrk.no/nyheter/norge/1.7474789
- ^ ”Stoltenberg skrev talet till Utøya när bomben smällde”. E24. http://e24.no/makro-og-politikk/stoltenberg-skrev-tale-til-utoeya-da-bomben-smalt/20082498. Läst 25 juli 2011.
- ^ ”Appointment of Secretary General designate” (på engelska). Nato. 28 mars 2014. https://www.nato.int/cps/en/natohq/news_108390.htm. Läst 5 april 2023.
Tryckta källor
- Viksveen, Thor (2011). Jens Stoltenberg. Et portrett. Oslo: Pax forlag A/S. ISBN 978-82-530-3446-1
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Jens Stoltenberg.
Wikimedia Commons har media som rör Jens Stoltenberg.
| Företrädare: Sigbjørn Johnsen |
Norges finansminister 1996–1997 |
Efterträdare: Gudmund Olav Restad |
| Företrädare: Kjell Magne Bondevik |
Norges statsminister 2000–2001 |
Efterträdare: Kjell Magne Bondevik |
| Företrädare: Thorbjørn Jagland |
Arbeiderpartiets partiledare 2002–2014 |
Efterträdare: Jonas Gahr Støre |
| Företrädare: Kjell Magne Bondevik |
Norges statsminister 2005–2013 |
Efterträdare: Erna Solberg |
| Företrädare: Anders Fogh Rasmussen |
Natos generalsekreterare 2014– |
Efterträdare: Innehar fortfarande posten |
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Om sidan
Presenterat innehåll i Wikipedia-artikeln extraherades i 2023-07-19 baserat på https://sv.wikipedia.org/?curid=54087