Isabella Lövin | |
Isabella Lövin, 2016.
| |
Ämbetsperiod 25 maj 2016–5 februari 2021 | |
Monark | Carl XVI Gustaf |
---|---|
Statsminister | Stefan Löfven |
Företrädare | Åsa Romson |
Efterträdare | Per Bolund |
Ämbetsperiod 21 januari 2019–5 februari 2021 | |
Monark | Carl XVI Gustaf |
Statsminister | Stefan Löfven |
Företrädare | Karolina Skog |
Efterträdare | Per Bolund |
Ämbetsperiod 17 december 2020 (tf.)–5 februari 2021 | |
Monark | Carl XVI Gustaf |
Statsminister | Stefan Löfven |
Företrädare | Peter Eriksson |
Efterträdare | Per Olsson Fridh |
Ämbetsperiod 3 oktober 2014–21 januari 2019 | |
Monark | Carl XVI Gustaf |
Statsminister | Stefan Löfven |
Företrädare | Hillevi Engström |
Efterträdare | Peter Eriksson |
Ämbetsperiod 13 maj 2016–31 januari 2021 tillsammans med Gustav Fridolin (till 4 maj 2019) Per Bolund (från 4 maj 2019) | |
Företrädare | Åsa Romson |
Efterträdare | Märta Stenevi |
Född | Isabella Signe Maria Löfvin 3 februari 1963 Helsingborg |
Nationalitet | Svensk |
Politiskt parti | Miljöpartiet |
Alma mater | Stockholms universitet |
Yrke | Journalist, författare, politiker |
Isabella Signe Maria Lövin, tidigare Harrius,[1] ursprungligen folkbokförd Löfvin, född 3 februari 1963 i Helsingborg i Malmöhus län[2], är en svensk politiker (miljöpartist), författare och tidigare journalist. Lövin arbetade länge som journalist och tilldelades både Stora Journalistpriset och Guldspaden för sin bok Tyst hav (2007). Hon var ledamot av Europaparlamentet för Miljöpartiet från 2009 till oktober 2014, då hon utsågs till biståndsminister. Sedan maj 2016 är hon en av två partiledare (språkrör) för Miljöpartiet, tillsammans med Gustav Fridolin (till 4 maj 2019) och därefter Per Bolund. Hon var Sveriges miljö- och klimatminister den 21 januari 2019 - 5 februari 2021 i Regeringen Löfven II, efter att ha varit biståndsminister oktober 2014 till januari 2019 i regeringen Löfven I. Vid regeringsombildningen 25 maj 2016 utnämndes hon till minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat samt vice statsminister.[3] Liksom sin företrädare Åsa Romson är hon trots det inte statsministerns ställföreträdare[3] och titeln är mer av ceremoniell karaktär.[4] Den 26 augusti 2020 aviserade Lövin att hon skulle lämna politiken och avgå som partiledare, statsråd och vice statsminister när miljöpartiet hade hittat ersättare.[5]
Isabella Lövin är dotter till konstnären Björn Lövin. Hon växte upp i Avesta.[6]
Mellan 1982 och 1986 studerade hon vid Stockholms universitet. Hon läste fristående kurser om totalt 180 högskolepoäng (vilket motsvarar tre års heltidsstudier) i ämnena italienska (90 hp), filmvetenskap (30 hp), statsvetenskap (30 hp) och sociologi (30 hp).[7] Hon har även studerat radioproducentutbildningen vid Dramatiska Institutet.[8]
Isabella Lövin har arbetat som reporter och frilansskribent för bland annat Damernas Värld, Vecko-Revyn, Elle och Vi Föräldrar samt skrivit krönikor om miljö i Expressens söndagsbilaga "Gröna Söndag". Åren 1994 till 1997 arbetade hon som reporter och producent på Sveriges Radio P1:s samhällsredaktion för bland annat programmen Slussen och Tendens. Lövin ville fortsätta på Sveriges Radio när hennes projektanställning tog slut men tvingades sluta på grund av tidsgränsen i Lagen om anställningsskydd.[9] Därefter arbetade hon som redaktionssekreterare och redaktionschef för Månadsjournalen fram till 2002. Under sin tid var hon hårt pådrivande för att Marit Paulsen skulle få tidningens intelligenspris.[9] Efter att ha varit redaktör[när?] på Allt om mat arbetade hon som redaktionschef för den då nystartade tidningen Leva! till 2003. År 2004 var hon åter frilansskribent och 2005 skrev hon krönikor i Allt om Mat och var frilansande bokredaktör för Femina.[8]
År 2007 utkom Lövin med boken Tyst hav – Jakten på den sista matfisken som handlar om överutnyttjandet av fiskbestånden i svenska och utländska vatten. Boken fick stor uppmärksamhet och Lövin tilldelades både Stora journalistpriset, i kategorin Årets berättare, och Guldspaden. Boken bidrog till att Lövin rekryterades av Miljöpartiet som politiker.
Tyst hav utkom på japanska 2009 samt på engelska 2012 med titeln Silent Seas – The Fish Race to the Bottom.
Isabella Lövin gick med i Miljöpartiet 2008,[10] med syftet att stoppa överutnyttjandet av fiskbestånden.[6]
Politiskt har Lövin beskrivits av vissa kommentatorer som att ligga nära Socialdemokraterna[11] och vara mycket positiv till EU.[12]
Den 26 augusti 2020 aviserade Lövin att hon lämnar politiken och därmed ämnar avgå som partiledare, statsråd och vice statsminister när ersättare har hittats.[5]
Isabella Lövin valdes vid Europaparlamentsvalet i Sverige 2009 in som en av två ledamöter för Miljöpartiet. I Europaparlamentet valdes Lövin in som ledamot i fiskeriutskottet, ledamot av "Delegationen för förbindelser med Panafrikanska parlamentet" och som suppleant i "utskottet för utveckling". Som Europaparlamentariker arbetade Isabella Lövin främst med fiskefrågor, och efter sitt inträde i parlamentet kom hon 2011–2012 att bedömas vara en av Sveriges mest inflytelserika personer inom miljöfrågor.[13][14]
Under sina fem första år i Europaparlamentet var hon en av de mest aktiva svenska ledamöterna med en närvaro på 93 procent och 13 betänkanden och yttranden som rapportör för den internationella delen av EU:s fiskepolitik.[15]
I Europaparlamentet arbetade Isabella Lövin bland annat med den reform av EU:s gemensamma fiskeripolitik som pågick under mandatperioden 2009–2014. I reformen var hon föredragande för den del som handlar om den externa (internationella) dimensionen av EU:s fiskeripolitik[16] och skuggföredragande för fiskeripolitikens grundförordning[17]. Lövin var ansvarig för fiskefrågor i den Gröna gruppen i Europaparlamentet.[18] I utvecklingsutskottet var Lövin föredragande för flera av yttrandena om EU:s fiskeriavtal med länder runtom i världen.[19]
Den nya fiskepolitiken syftade till att "få ett mer hållbart fiske och sätta stopp för överfiske, både inom och utanför unionens gränser"[20], och innebar en radikal[källa behövs] förändring gentemot tidigare politik som förts. Politiken röstades igenom med bred marginal i EU-parlamentet 6 februari 2013[21]. Den nya politiken trädde sedan i kraft 1 januari 2014.
Den nya politiken innebär också ett gradvis förbud mot att kasta tillbaks fisk i haven, som införs under perioden 2015–2019, och att EU inte ska bidra till överfiske i andra delar av världen.[22]
Tidigare under mandatperioden var Isabella Lövin föredragande för ett betänkande om EU:s roll i att bekämpa olagligt fiske på global nivå, vilket antogs i november 2011.[23]
Isabella Lövin har även uppmärksammats för sitt engagemang för stark upphovsrätt.
Lövin har kritiserats av bland andra Piratpartiet samt Grön Ungdom i Stockholmsregionen för att hon i september 2010 röstade för[24] Gallorapporten[25], som enligt kritikerna innebar hårdare tag mot fildelning. De menade också att hon hjälpt till att förhindra en översyn av handelsavtalet ACTA samt underlåtit att verka för sänkt skyddstid av verk. Kritikerna menade att Lövins internetpolitik saknade väljarmandat och kunde skada partiets trovärdighet eftersom den innebar brutna vallöften.[26][27][28] Piratpartiets ordförande Anna Troberg kommenterade att "Det är möjligt att Lövin var öppen med sina åsikter internt, men den öppenheten nådde aldrig ut i offentlighetens ljus."[29] och Lövin hade dagen innan valet till EU-parlamentet skrivit på sin blogg att Miljöpartiet hade samma inställning som Piratpartiet i integritetsfrågor på nätet.[30]
Lövin själv svarade att hon inte hade svikit väljarna men att hon istället hade arbetat för att hitta en lösning för både producenter och konsumenter[31] och för att strida för de små konstnärernas villkor och deras rätt att få betalt för sitt arbete.[32] Lövin fick också stöd av Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner som skrev att det inte fanns några "parlamentariska avtryck" på att Lövin skulle ha drivit frågorna i avvikelse från partilinjen.[33]
Isabella Lövin utsågs till biståndsminister med placering på Utrikesdepartementet i regeringen Löfven I den 3 oktober 2014.
Lövin har uppmärksammats för att ha gjort större avräkningar på biståndsbudgeten än föregående regering.[9] Regeringen Reinfeldt hade sedan budgeten för 2012 avräknat Migrationsverkets kostnader för asylmottagning från biståndsbudgeten. År 2014 var det 4 miljarder kronor. Inför Riksdagsvalet i Sverige 2014 var Miljöpartiet det parti som ville sänka den andelen allra mest. Men i de rödgrönas budget 2015 var kostnaden 8,4 miljarder kronor (21 procent). 2016 var den 8,2 miljarder kronor (19 procent). Lövin kommenterade det med "Jag skulle önska att vi kunde göra på ett annat sätt men nu är det här en politisk realitet och vi har en begränsad statsbudget."[34] Avräkningarna kritiserades för att vara mycket kostnadsineffektiva där kostnaden för en enda asylsökande ett enda dygn i storleksordning motsvarade Röda korsets matpaket som räcker till en hel flyktingfamilj under en hel månad. Lövin menade ändå att det var moraliskt försvarbart att ta pengar från biståndsbudgeten för att finansiera flyktingmottagning i Sverige: "Det är en princip som grundar sig i det faktum att människor som flyr för sina liv, som är i desperata situationer, att man kan hjälpa dem."[35] Ett år senare kritiserade Lövin andra EU länder för att använda biståndspengar för att hindra att flyktingar kommer till Europa. Lövin sade då att biståndspengar ska användas till fattigdomsbekämpning.[36]
När regeringen beslutade att minska redan utlovade biståndspengar till Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria med 300 miljoner kronor protesterade 159 hjälporganisationer och det uppskattades att neddragningen motsvarade 20 000 dödsfall och att 800 000 fler personer skulle smittas av HIV, TBC och malaria.[37]
Dagens Nyheter rapporterade att pengar från biståndet gick till att locka röster för att Sverige ska få en plats i FN:s säkerhetsråd. Pengarna gick till restaurangbesök, hotell och flygbiljetter till 27 FN-ambassadörer.[38]
I samband med Åsa Romsons avgång och regeringsombildningen 25 maj 2016 utnämndes hon till minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat samt fick titeln vice statsminister.[3] Liksom sin företrädare som vice statsminister, Åsa Romson, är hon trots det inte samtidigt statsministerns ställföreträdare[3] och titeln är mer av ceremoniell karaktär.[4] Regeringsombildningen innebar att Lövin förutom biståndsfrågorna, som handläggs i Utrikesdepartementet, även fick ansvar genom ett så kallat paragraf 5-förordnande för klimatfrågorna som handläggs i Miljödepartementet.
I samband med regeringsombildningen 5 februari 2021 lämnade Lövin sina uppdrag i regeringen.[39]
Isabella Lövin föreslogs 9 maj 2016 att ta över språkrörsposten från Åsa Romson.[40] Den 13 maj 2016 valdes hon och Gustav Fridolin till partiets två språkrör vid kongressen i Karlstad.
Lövin var sommarpratare i Sveriges Radio P1 den 10 juli 2008 där hon bland annat pratade om sin uppväxt, fiske och fiskepolitik samt om konsumtion.[41]
Företrädare: Hillevi Engström |
Sveriges biståndsminister 2014–2019 |
Efterträdare: Peter Eriksson |
Företrädare: Gustav Fridolin Åsa Romson |
Miljöpartiets de grönas språkrör 2016–2021 Tillsammans med: Gustav Fridolin (2016–2019) Per Bolund (2019–2021) |
Efterträdare: Märta Stenevi |
Företrädare: Åsa Romson |
Sveriges vice statsminister 2016–2021 |
Efterträdare: Per Bolund |
Företrädare: Karolina Skog |
Sveriges miljöminister 2019–2021 |
Efterträdare: Per Bolund |
Företrädare: Peter Eriksson |
Sveriges biståndsminister (tf.) 2020–2021 |
Efterträdare: Per Olsson Fridh |
|
Presenterat innehåll i Wikipedia-artikeln extraherades i 2021-06-14 baserat på https://sv.wikipedia.org/?curid=655865