Gudfadern del II (engelska: The Godfather Part II) är en amerikansk drama-thriller från 1974[8], i regi av Francis Ford Coppola med Al Pacino, Robert De Niro och Diane Keaton i huvudrollerna.
Filmen är såväl en föregångare (prequel) som en uppföljare till Gudfadern. Dessa båda historier berättas parallellt under filmens gång. Man får ta del av bakgrundshistorien om hur en ung Vito Andolini (Robert De Niro) år 1901 flyr till USA från orten Corleone i Palermo på Sicilien (efter vilken han får namnet Vito Corleone), där både hans far, mor och äldre bror blivit mördade på order av maffiabossen Don Francesco, även känd som "Ciccio".
Sedan följer hans långa utveckling från anonym fattig immigrant i Hell's Kitchen till New Yorks gangsterkung, hur han gifter sig och får barnen Sonny, Fredo, Michael och Connie, samt hur han gradvis glider över i kriminalitet med sina nyfunna vänner Peter Clemenza (Richard S. Castellano) och Salvatore "Sal" Tessio (Abe Vigoda). Hans ställning befästs, när han personligen skjuter den lokale bossen Don Fanucci till döds.
Vito Andolini, nu en vuxen man kallad "Don Vito Corleone", återvänder också till Sicilien och vedergäller sin familjs död genom att personligen knivmörda en åldrig Don Ciccio. Vitos partner, Tommasino, tager över rollen som maffiaboss i orten Corleone i Palermo senare, men förblir allierad med Vito och hans familj.
Parallellt med denna "återblick" tar filmen också vid där den första filmen slutade i mitten av 1950-talet, vi följer Vitos yngste son Michael Corleone (Al Pacino) som nu styr familjen som ny gudfader.
Michael har valt att flytta verksamheten till Nevada och har bl.a. intressen i Las Vegas. Trots Michaels ambition att legalisera familjens affärsverksamhet, förblir familjen Corleone en del av maffian, och ju högre upp i samhällets maktkretsar Michael rör sig, desto farligare blir hans fiender.
Filmen hade svensk premiär 28 juli 1975 på biograferna Look, Draken och Spegeln i Stockholm. I USA hade filmen tre premiärdatum: 12 december (i New York), 18 december (i Los Angeles) och 20 december (allmän premiär i USA) året före.[9].
Filmen var den huvudvinnande filmen på 1975 års Oscarsgala, där den vann sex priser av elva möjliga nomineringar.
Utmärkelse | Kategori | Nominerade | Resultat |
---|---|---|---|
Oscar | Bästa film | Francis Ford Coppola, Gray Frederickson och Fred Roos | Vann |
Bästa regi | Francis Ford Coppola | Vann | |
Bästa manliga huvudroll | Al Pacino som Michael Corleone | Nominerad | |
Bästa manus | Francis Ford Coppola och Mario Puzo | Vann | |
Bästa manliga biroll | Robert De Niro som Vito Corleone | Vann | |
Michael V. Gazzo som Frank Pentangeli | Nominerad | ||
Lee Strasberg som Hyman Roth | Nominerad | ||
Bästa kvinnliga biroll | Talia Shire som Connie Corleone | Nominerad | |
Bästa kostym | Theadora Van Runkle | Nominerad | |
Bästa scenografi | Dean Tavoularis, Angelo P. Graham och George R. Nelson | Vann | |
Bästa filmmusik | Nino Rota och Carmine Coppola | Vann | |
Golden Globe Award | Bästa film (Drama) | Francis Ford Coppola, Gray Frederickson och Fred Roos | Vann |
Bästa regissör | Francis Ford Coppola | Nominerad | |
Bästa manliga skådespelare | Al Pacino | Nominerad | |
Bästa manus | Francis Ford Coppola och Mario Puzo | Nominerad | |
Bästa manliga nykomling | Lee Strasberg | Nominerad | |
Bästa filmmusik | Nino Rota | Nominerad | |
BAFTA Award | Bästa manliga huvudroll | Al Pacino (också för Dog Day Afternoon) | Vann |
Bästa nykomling | Robert De Niro | Nominerad | |
Bästa klippning | Peter Zinner, Barry Malkin och Richard Marks | Nominerad | |
Bästa filmmusik | Nino Rota | Nominerad |
|
Presenterat innehåll i Wikipedia-artikeln extraherades i 2022-01-18 baserat på https://sv.wikipedia.org/?curid=54292