Afghanistan

Denna artikel är relaterad till ett pågående skeende: Talibanoffensiven 2021 (2021-08) Informationen kan vara inaktuell och ändras snabbt.

Afghanistan
Huvudstad		Kabul
Största stad		Kabul (4,1 miljoner invånare 2019)[1]
Officiella språk		dari, pashto[2]
Demonym		afghan[3]
Statsskick		Islamiska republiken Afghanistan (de jure, sedan 2004) Islamiska emiratet Afghanistan (de facto, sedan 15 augusti 2021)
Självständighet		självständighetsförklarat
-	Erkänd	19 augusti 1919
Yta
-	Totalt	652 230 km²[4] (42:a)
-	Vatten (%)	försumbart
Demografi
-	2019 års uppskattning	38 042 000[1] (39:e)
-	Befolkningstäthet	58,3 inv./km² (126:e)
BNP (PPP)		2014 års beräkning
-	Totalt	36,9 miljarder dollar
-	Per capita	1 177 dollar
HDI (2018)		0,496[5] (170:e)
Valuta		afghani (AFA)
Tidszon		UTC+4:30
Topografi
-	Högsta punkt	Nowshak, 7 485 m ö.h.
-	Största sjö	Hamun-i-Saberi
-	Längsta flod	Helmandfloden, 1 200 km
Nationaldag		19 augusti
Nationalitetsmärke		AFG
Landskod		AF, AFG, 004
Toppdomän		.af
Landsnummer		93 [6]

Afghanistan är ett land i södra Asien. Afghanistan räknas enligt olika källor till Centralasien^[7], Sydasien^[8] eller Mellanöstern.^[9]. Under andra hälften av augusti 2021 tog talibaner över större delen av landet, intog Kabul och tog makten från den tidigare regeringen, Islamiska republiken Afghanistan.

Landet är bergigt och saknar kust. Det gränsar till Pakistan i söder och öster,^[10] Iran i väst, Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan i norr, och Kina allra längst i öster. En stor del av Afghanistans 652 000 kvadratkilometer stora yta täcks av bergskedjan Hindukush vid den västra änden av Himalaya. I norr finns slättland som delvis är mycket bördigt. Ett relativt låglänt område i sydväst utgörs till stor del av öken och salträsk. Kabul är huvudstad och största stad.

Statistiken om landet är mycket bristfällig och man vet inte hur många invånare det finns, folkmängden uppskattades 2019 till mellan 26 och 38 miljoner.^[11][12][13] Cirka 70 procent av befolkningen är under 25 år.^[12] Etniskt sett består befolkningen framför allt av etniska pashtuner, tadzjiker, hazarer och uzbeker.

Afghanistan är Asiens fattigaste land, helt beroende av utländskt bistånd och ett av världens mest korrupta länder.

Afghanistans historia kan spåras mycket långt tillbaka i tiden. Redan 9000–6000 f.Kr. bedrevs det jordbruk och boskapsskötsel i området och på 4000-talet fanns där en storartad stadskultur. Genom sitt läge mellan Syd-, Väst och Centralasien har området varit viktigt för handeln och mottagit kulturella influenser från många håll. Området har många gånger invaderats av stormakter och mera tillfälliga erövrare men också varit centrum för riken som varit mycket större än det nuvarande Afghanistan. Landet Afghanistan som vi känner det grundades år 1747, var under en del av 1800-talet brittiskt protektorat och blev självständigt år 1919. År 1979 invaderades landet av Sovjetunionen till stöd för en svag kommunistisk regering. Sedan dess har det ständigt pågått krig mot invasionstrupper och mellan inhemska styrkor. Från 2001 till våren 2021 hade USA stora militära styrkor i landet.

År 2018–2019 var Afghanistan det land i världen som hade flest dödsfall förorsakade av krigshandlingar^[14] och terrorbrott^[15][16]. 2020 var det världens dödligaste land för civila^[17] och det land i världen som var mest utsatt för terrorism.^[18]

Mellan 2004 och augusti 2021 var landet som stat benämnt Islamiska republiken Afghanistan^[3] (persiska: جمهوری اسلامی افغانستان; pashto: د افغانستان اسلامي جمهوریت). Islamiska republiken Afghanistan är en internationellt erkänd stat. Talibanerna har utropat Islamiska emiratet Afghanistan, som ej är internationellt erkänd.

Namn

Etymologi

Det område som idag utgör Afghanistan har historiskt sett oftast inte varit en separat stat med eget namn. Under antiken kallades en del av området Ariana. Baktrien var och är området kring Amu Darja i norr. Under medeltiden användes namnet Khorasan (”soluppgångens land”) för ett större område, som innefattade norra Afghanistan.

Namnet Afghānistān betyder ”afghanernas land”. Det finns olika teorier om ordet afghans ursprung, ålder och mening:

• Ordet "abgan" nämns i skrifter från det persiska Sasaniderriket på 200-talet e.Kr och antas då ha syftat på folkgruppen pashtuner.^[19][20]
• Pashtunerna verkar ha börjat använda termen afghan som ett namn om sig själva från den muslimska perioden (600-talet e.Kr.) och framåt.^[21]
• Enligt W. K. Frazier Tyler, M. C. Gillet och andra forskare förekommer ordet afghan först i den persiska geografiboken Hudud-al-Alam år 982.^[21]
• Den iranske polyhistorn Biruni, verksam kring år 1000, ansåg att afghaner var olika stammar som levde bland de västra bergen vid floden Indus, vilket skulle vara Sulaimanbergen i nuvarande Pakistan.^[22]

Sista stavelsen i namnet, -stān, är ett efterled som betyder ”plats” på persiska. Ordet förekommer i flera språk i regionen. Termen ”Afghanistan” användes av mogulrikets kejsare Babur i hans memoarer under 1500-talet för att hänvisa till områdena söder om Kabul, som beboddes av pashtuner (kallade ”afghaner” av Babur).^[23]

Fram till 1800-talet användes namnet endast för pashtunernas nedärvda områden, medan kungariket som helhet var känt som kungariket Kabul, som omnämns av den brittiske statsmannen och historiken Mountstuart Elphinstone år 1815.^[24] Under 1800-talet etablerades namnet Afghanistan för hela landet.^[25]

Afghanistan blev det officiella namnet, när landet erkändes av världsgemenskapen 1919 sedan det blivit helt självständigt från britterna,^[26] vilket bekräftades i nationens grundlag 1923.^[27]

Statens namn under olika perioder

Staten Afghanistan har haft en rad olika namn, som speglat statsskick och makthavarnas ideologi.

• Emiratet Afghanistan fram till 1926
• Kungariket Afghanistan 1926–1973
• Republiken Afghanistan 1973–1978
• Demokratiska republiken Afghanistan 1978–1987
• Republiken Afghanistan (1987–1992)
• Islamska staten Afghanistan 1992–2001 (representerade landet i FN trots att man från 1996 inte hade makten i Kabul)
• Islamiska emiratet Afghanistan 1996–2001 (aldrig erkänt internationellt)
• Islamiska republiken Afghanistan 2004-2021

Historia

För källhänvisningar se huvudartikeln.

Det område som idag utgör Afghanistan ligger i skärningspunkten mellan olika makt- och kulturområden och har inte utgjort en separat enhet förrän på 1700-talet. Hela eller delar av området har hört till riken med centrum i Iran, Centralasien och Indien, och delar av området har också utgjort centrum för större riken. Det har också skett flera stora invasioner från långväga imperiebyggare, och området har varit viktigt för handeln mellan Östasien och Medelhavsområdet. Därmed har kulturen utvecklats genom påverkan från många olika håll.

Forntiden och antiken

Området har varit bebott mycket länge. I den norra delen av landet har man hittat 50 000 år gamla lämningar av en människa tillsammans med verktyg. I samma område fanns under yngre stenåldern (9000–6000 f.Kr.) en kultur baserad på jordbruk och boskapsskötsel. Vid Helmandflodens delta i Sistanbäckenet, som idag delas mellan Iran och Afghanistan, uppstod på 4000-talet f.Kr. stadskulturen Shar-e Sokhta som utvecklades till en av de största stadsbildningarna mellan Persien och Indien.

Någon gång på 2000-talet f.Kr. bosatte sig de indoeuropeiska arierna i området. Sedan dess är dess historia nära sammanknuten med den övriga iranska världen där den zoroastriska religionen kom att dominera. Balkh i norr blev på 500-talet f.Kr. huvudstad i den persiska provinsen Baktrien och ett viktigt ekonomiskt centrum.

Alexander den store erövrade området år 330 f.Kr. Han grundade Herat som en grekisk kolonistad, levde några år i Balkh och lade grunden till ett hellenistiskt rike i Baktrien. Ungefär samtidigt blev området söder om Hindukush en del av det indiska Mauryariket som introducerade buddhismen i området.

Redan före vår tideräknings början skedde handel mellan Öst- och Sydasien och länderna kring Medelhavet, och en del av det nät av handelsvägar som med ett gemensamt namn kallades Sidenvägen gick genom det som nu är Afghanistan. Wakhankorridoren mellan Pamir och Hindukush var en viktig passage^[28] och städerna Balkh, Bamiyan, Herat, Badakhshan och Kabul låg utefter handelsvägarna. Detta gjorde att varor och idéer från både öst och väst nådde området.^[29]

Från 100 f.Kr. invaderades den norra och östra delen av området av centralasiatiska nomadfolk. De etablerade det buddhistiska Kushanriket som hade sin höjdpunkt på 200-talet e.Kr. Därefter följde några århundraden av nya angrepp från norr och skiftande maktförhållanden.

Arabiska och mongoliska invasioner

År 663 intogs Kabul av arabiska erövrare som tvingade staden att lämna buddhismen och övergå till islam och att betala årliga skatter, men inget av detta blev bestående. Först 871, efter en ny arabisk ockupation, konverterade stadens invånare slutgiltigt till islam, och nästa år besegrade araberna det lilla kungadömet Bamiyan. Därmed blev området en del av den islamiska världen. Med den nya religionen följde ny byggnadskonst och diktkonst.

I början av 1220-talet invaderades området av de mongoliska stammar som enats av Djingis khan. Hans krigföring var mycket hård och skonade varken människor eller byggnader. Efter Djingis Khans död delades riket upp i flera khanat, som först hölls samman under en stor-khan men efter Kublai Khans död 1294 blev självständiga riken. De khaner som härskade över nuvarande Afghanistan övergav så småningom mycket av den mongoliska kulturen till förmån för islam.

På 1380-talet kom en ny mongolisk erövring ledd av den turk-mongoliske härskaren Timur Lenk. Med utgångspunkt från sin huvudstad Samarkand skapade han ett sammanhängande rike från Indus till Svarta havet. Efter hans död 1405 splittrades hans välde genom strider mellan hans ättlingar, timuriderna. Den västra delen hade under 1400-talet sin huvudstad i Herat, som blev ett centrum för persisk litteratur och konst.

Mellan Mogulriket och Persien

Östra delen av nuvarande Afghanistan erövrades år 1504 av mogulfursten Babur, som härstammade från både Djingis Khan och Timur Lenk. När han 1526 erövrade Delhi och etablerade Mogulriket blev området kring Kabul en del av detta rike. Perserna behärskade västra delen kring Herat medan kontrollen över Kandahar växlade mellan de båda imperierna. Området norr om Hindukush behärskades av de uzbekiska khanaten i Chiva och Buchara.

1709 ledde den pashtunske stamhövdingen Mirwais Khan Hotak i Kandahar ett framgångsrikt uppror mot Persien. Han utropade provinsen Kandahar till ett självständigt kungadöme. Hans son Mahmud Hotaki fortsatte bekämpa perserna och utropade sig till 1722 till shah över Persien, men hans efterträdare förlorade 1738 både Persien och Kandahar till Persiens nye härskare Nadir Shah. Nadir Shah fortsatte sitt fälttåg och erövrade 1738–1739 Ghazn i, Kabul och Lahore från Mogulriket. De inbördes fientliga pashtunska stammarna i nuvarande Afghanistan enades för att bekämpa honom, men upproret slogs ned och Nadir Shah tvångsförflyttade en del av de upproriska stammarna till områden som än i dag bebos av deras ättlingar. 1747 dödades Nahir Shah av sina egna officerare. Därefter bröt Ahmed Durrani loss Afghanistan som ett självständigt rike.

Afghanistan grundas

Ursprunget till dagens afghanska stat var det rike som bildades 1747 under Huset Durranis regent Ahmed Shah Durrani, med Kandahar som huvudstad.^[30] Senare flyttades huvudstaden till Kabul. Kring 1800 började riket falla samman, och utan stark överhet förvandlades stam- och klanhövdingar till självsvåldiga krigsherrar. Det enade riket återupprättades i början av 1820-talet av emiren Dost Mohammed.^[20]

Mellan Storbritannien och Ryssland

Att den svaga afghanska staten alls kunde bestå under 1800-talet var en effekt av stormaktsrivaliteten mellan Storbritannien och Ryssland, där Afghanistan kom att fungera som buffert. Konflikten mellan de båda stormakterna har av bland andra Rudyard Kipling kallats det stora spelet.^[31] Eftersom det aldrig helt har erövrats av någon utomstående makt har Afghanistan blivit kallat "oövervinnbart" ^[32][33] och "imperiernas kyrkogård".

Första anglo-afghanska kriget 1839–1842 ledde till att britterna accepterade emiren Dost Mohammed, men sedan gradvis tog över delar av landet som därmed förlorade sin kust. Efter andra anglo-afghanska kriget 1878–1880 blev Afghanistan i praktiken ett brittiskt protektorat utan rätt till egen utrikespolitik. 1880–1901 styrdes landet av emiren Abdur Rahman som strävade efter att modernisera landet och skapa en stark centralmakt. Han slog ned 40 uppror och har kommit att kallas "järnemiren" på grund av sin hänsynslöshet.

Stormakterna bestämde hur Afghanistans gränser skulle dras utan att den svaga afghanska regeringen hade något att säga till om. Gränsen till brittiska Indien, Durandlinjen, drogs 1893 men har inte erkänts av den afghanska regeringen, något som har lett till ansträngda förbindelser med Pakistan sedan detta land blev självständigt 1947.

Tredje anglo-afghanska kriget 1919 ledde till att Afghanistan blev självständigt från Storbritannien.

Självständigt kungadöme

1919–1929 styrdes landet av Amanullah Khan, som genomförde en rad reformer för att modernisera landet och som öppet samregerade med sin europeiskt utbildade drottning Soraya Tarzi. Han tvingades abdikera efter ett uppror. Senare samma år togs makten av hans farbror Mohammed Nadir, som mördades 1933 och efterträddes av sin 19-årige son Mohammed Zahir.

Fram till 1953 styrdes landet i praktiken av kungens farbröder och 1953–1962 var hans kusin prins Mohammed Daoud Khan premiärminister. Hela Mohammed Zahirs regeringstid präglades av en långsam reformtakt, som undvek att provocera konservativa grupper. Från 1948 fanns en återkommande konflikt kring gränslinjen mot Pakistan, och Afghanistan knöts allt närmare Sovjetunionen när Pakistan stängde gränsen för viktiga varor.

Under 1950- och 1960-talen var Afghanistan ett av världens mest biståndsberoende länder, räknat per invånare. Mellan 1950 och 1970 kom 50 procent av biståndet från Sovjetunionen och 30 procent från USA.^[34] Stora infrastruktursatsningar, med vägar och flygplatser, gjordes med lån från framför allt Sovjetunionen och USA.

Konflikten med Pakistan och de avbräck den betydde för handeln gjorde att premiärministern prins Daoud tvingades avgå år 1963.^[34][35] Året därpå ratificerades en ny författning skriven av afghaner utbildade utomlands på uppdrag av kungen. Den nya författningen fastslog ett mer parlamentariskt statsskick med en form av konstitutionell monarki, dock med fortsatt kungligt inflytande i politiken.^[36]

1971 drabbades landet av svår torka, som varade i två år och dödade tusentals människor. Staten reagerade för sent och myndigheterna agerade inkompetent, vilket ledde till stort missnöje. 1973 avsattes kung Zahir genom en kupp medan han var i Europa för en operation.^[34]

Statskupper och sovjetisk ockupation

År 1973 tog den tidigare premiärministern prins Mohammed Daoud Khan makten genom en oblodig militärkupp. Han utropade Afghanistan till republik och sig själv till president.^[34]

Mohammed Daoud strävade efter att minska Sovjetunionens inflytande och knöt närmare kontakter med Indien, Iran, USA och Saudiarabien. En ny konstitution 1977 gjorde landet till en enpartistat, och Daoud genomförde utrensningar av kommunister från statsapparaten och militären. Sovjetunionen fortsatte dock att stå för en stor del av det bistånd som Afghanistan var helt beroende av.

Daoud och hela hans familj mördades 1978 då det afghanska kommunistpartiet tilltvingade sig makten genom en militärkupp (Saur-revolutionen).^[37]

Efter det kommunistiska maktövertagandet förbjöds alla andra politiska partier än det kommunistiska PDPA. Regimen utmanades av den USA- och Pakistanstödda mujaheddingerillan. Genom Central Intelligence Agency utbildades och beväpnades minst 35 000 mujaheddinsoldater. En del av dessa var frivilliga från andra länder.^{[källa behövs]}

Samtidigt bekämpade olika fraktioner av PDPA varandra. Partiets förste president Nur Muhammad Taraki mördades hösten 1979 och efterträddes av Hafizullah Amin. När regeringen närmade sig kollaps invaderades Afghanistan, i december 1979, av sovjetiska trupper. Amin dödades och ersattes av Babrak Karmal. År 1986 ersattes han som president av Mohammad Najibullah.

1979–1989 härjades Afghanistan av det Afghansk-sovjetiska kriget, en konflikt som ödelade stora delar av landet, ledde till halverad produktion i det jordbruk som utgjorde landets basnäring och underminerade mycket av samhällets struktur och traditioner.^[38] Sovjetiska trupper bekämpades av en rad olika motståndsgrupper - mujaheddin - som var inbördes oeniga men förenades i strävan att driva ut inkräktarna. Antalet afghanska dödsoffer i kriget är oklart - olika källor anger mellan 562 000 och två miljoner människor. Ungefär sex miljoner flydde till grannländerna Iran och Pakistan.^[38][39]

Uppskattningsvis 15 000 sovjetiska soldater miste livet i kriget. Dessa förluster i kombination med Sovjetunionens förestående sammanbrott och omfattande internationella påtryckningar ledde till att de sovjetiska stridskrafterna drog sig tillbaka 1989.^[37]

Inbördeskrig och talibanstyre

När de sovjetiska trupperna dragit sig tillbaka fortsatte kriget mellan motståndsrörelsen och Najibullahs regering, som fortfarande fick ekonomiskt stöd från Sovjetunionen. Stora delar av den kvarvarande statsapparaten föll sönder samtidigt som motståndsgrupperna inte förmådde ena sig kring en ny nationell ledning. Efter medlingsförsök från FN intog mujaheddin Kabul den 27 april 1992. Enligt den framförhandlade överenskommelsen skulle Najibullah lämna Afghanistan och en ny regering tillträda, men motståndsledarna kunde inte komma överens, Najibullah tog sin tillflykt till ett FN-kontor i Kabul och landet stod utan fungerande regering.

Trots det långvariga kriget var Kabul i allt väsentligt intakt när sovjettrupperna lämnade staden. Efter Najibullahs fall började de tidigare nödtorftigt allierade motståndsgrupperna bekämpa varandra genom våldsamma strider inne i staden och även beskjutning utifrån. Under 1992 och 1993 bekämpade de olika grupperna varandra med skiftande allianser som så småningom utmynnade i en sunnimuslimsk allians mot det shiamuslimska och hazariska Hezb-e Wahdat. Den hazariska civilbefolkningen blev måltavla för brutala krigshandlingar och övergrepp.1993 tillsattes formellt en regering med tadzjiken Burhanuddin Rabbani som president och pashtunen Gulbuddin Hekmatyar som premiärminister, men de var fortsatt mycket fientliga mot varandra och inbördeskriget fortsatte.

De forna motståndsledarna agerade allt mer som självständiga krigsherrar som med våld tvingade till sig makt och förtryckte civilbefolkningen. Den islamistiska talibanrörelsen, med ursprung i koranskolor och USA-finansierade träningsläger i gränslandet mot Pakistan, började 1994 agera mot krigsherrarnas övergrepp och växte mycket snabbt till en stark militär kraft som 1996 intog Kabul. Som mest kontrollerade talibanerna 90 procent av landets yta. Ett område i nordöst kontrollerades av Norra alliansen, under ledning av Rabbani som av omvärlden fortfarande sågs som Afghanistans legitime president. Talibanerna införde islamistiska sharialagar och ändrade landets namn till Islamiska emiratet Afghanistan. Talibanledaren Mohammed Omar fick titeln amir al-muminin (de troendes härförare). Landet blev en fristad för Usama bin Ladins rörelse al-Qaida. I mars 2001 lät regimen skjuta sönder två 1 500 år gamla Buddhastatyer. Omvärlden rasade mot förstörelsen av dessa världsarvsförklarade kulturminnen.

Perioden från 2001

11 september-attackerna 2001 föranledde USA att kräva Usama bin Ladin utlämnad men talibanregimen vägrade göra detta. Afghanistan angreps 7 oktober 2001 av USA och Storbritannien, i det som kallades Operation Enduring Freedom. Amerikanska flygplan genomförde kraftiga bombangrepp som underlättade för Norra alliansen att närma sig Kabul norrifrån. USA satte också in drygt 1000 marksoldater. I december 2001 hade invasionsstyrkorna tagit kontroll över Kabul och större delen av landet, men talibansoldater flydde upp i bergen och fortsatte att göra motstånd. Vid årsskiftet enades afghanska ledare, talibanmotståndare, vid en konferens i Bonn om att bilda en interimsregering under Hamid Karzai. Han vann sedan presidentvalen 2004 och 2009, det senare med lågt valdeltagande och hårda beskyllningar om valfusk.

I slutet av 2001 tog FN:s säkerhetsråd initiativ till den fredsbevarande styrkan International Security Assistance Force (ISAF). Styrkans mandat var att bistå president Karzais regering att upprätthålla lag och ordning samt att återuppbygga landets infrastruktur. Efter invasionen 2001 fortsatte USA att ha ett stort antal soldater i Afghanistan och att lägga ned mycket stora summor pengar på kriget.

En internationell givarkonferens arrangerades i London den 1 februari 2006 där Afghanistan fick löfte om 10 miljarder amerikanska dollar. 2014 hölls ett nytt presidentval. Efter en utdragen process med ömsesidiga beskyllningar om valfusk fastställdes ett valresultat genom förhandlingar i oktober 2014. Resultatet blev att de två huvudkandidaterna till presidentposten delade upp makten mellan varandra. Ashraf Ghani utsågs till president och Abdullah Abdullah blev regeringschef. Resultatet blev en regering där de båda ledarna delade på departementen och där samarbetet och koordineringen fungerade dåligt.

Regeringen har ända sedan USA-invasionen 2001 varit beroende av NATO-styrkor för att behålla makten.

År 2008 kontrollerade talibanerna 10 procent av landet. År 2019 uppskattade Svenska Afghanistankommittén att talibanerna fanns i nästan hela landet och att regeringen och talibanerna vardera kontrollerade 20–30 procent av landet medan övriga områden var föremål för konstanta aktiv dispyter. Även IS och andra upprorsgrupper agerar i Afghanistan. Sommaren 2019 förhandlade USA med talibanerna om ett tillbakadragande av amerikanska trupper, och i början av 2020 fattades en överenskommelse om förhandlingar som skulle inbegripa den afghanska regeringen.

I september 2019 hölls presidentval, efter att ha skjutits upp flera gånger. Endast 1,8 av 9,6 miljoner registrerade väljare deltag i valet. Först i februari 2020 presenterades ett definitivt resultat som innebar att Ashraf Ghani vunnit med lite över 50 procent av rösterna. Den viktigaste motkandidaten Abdullah underkände resultatet med hänvisning till valfusk och i mars utropade sig både Ghani och Abdullah till president. Efter hot från USA om indraget bistånd kom man överens om en maktdelning som innebar att Ghani förblev president, Abdullah fick kontrollen över halva regeringen inklusive ansvaret för fredsprocessen och krigsherren och den tidigare vicepresidenten Dostum blev överbefälhavare (marshal) och fick en post i regeringen.^[40]

Totalt har mer än 775 000 amerikanska soldater tjänstgjort i Afghanistan under perioden 2001-2019, många av dem i flera omgångar. USA:s försvarsdepartement anger att 2 300 soldater har dödats och 20 000 sårats i strid. Minst 100 000 civila har dödats eller skadats i kriget under perioder 2009–2019.

Säkerhetsläget 2018–2021

Uppsala konfliktdatabas rapporterar att Afghanistan år 2018 var det land i världen som hade störst antal döda i organiserat våld och väpnad konflikt. Nästan 26 000 människor dog av sådant våld, det största antalet sedan 1989. Under första halvåret 2019 var antalet konfliktrelaterade dödsfall nästan 14 000, varav 96 procent berodde på konflikten mellan regeringen och talibanerna.^[14] FN rapporterar att de civila förlusterna mellan juli och september 2018 var 1 174 döda och 3 139 skadade, en nivå som betecknas som "utan motstycke" med "totalt oacceptabelt" våld. Förlusterna är 42 procent högre än under samma period i fjol och FN lägger det största ansvaret på grupper som talibanerna och terrorrörelsen IS.^[41]

Under 2018 var Taliban den terrorgrupp i världen som dödade flest människor, enligt Vision of Humanity 6 103 personer. I Afghanistan agerade också den afghanska grenen av IS, som var världens fjärde dödligaste terrorgrupp med mer än tusen döda i terrordåd. Detta gjorde Afghanistan till det land som var värst drabbat av terrorism, mätt i antalet döda.^[15] I november 2019 kontrollerade Taliban en större del av landets yta än någon gång sedan de störtades 2001.^[42] 2020 var Afghanistan det land i världen som var mest utsatt för terrorism, med 26 av de 50 värsta terrorattackerna i världen.^[18]

På grund av säkerhetsläget har svenska utrikesdepartementet sedan 2006 avrått från alla resor till Afghanistan.^[43] Det svenska Migrationsverkets Center för landinformation och landanalys inom migrationsområdet (Lifos) publicerar regelbundet rapporter om säkerhetsläget i ett antal länder. Nedan sammanfattas den (nov 2019) senaste fullständiga rapporten om Afghanistan, publicerad i december 2018.^[44]

Väpnat våld

Den afghanska regeringen har länge varit i försvarssituation mot talibanerna. I juli 2018 kontrollerar regeringen cirka 65 procent av landet. I september fanns i landet uppskattningsvis 20 000 internationella soldater inom den Nato-ledda styrkan Resolute Support. Under 2018 gjorde talibanerna ingen stor våroffensiv som tidigare år, utan genomförde en mängd mindre attacker.mot polis- och arméposteringar runt om i landet. De attackerade även provinshuvudstäderna i Farah och Ghazni, enligt Lifos tolkning som en demonstration inför befolkningen av sin egen styrka och svagheten hos den valda regeringen, som talibanerna ser som USA-kontrollerade marionetter. Antalet totala dödsoffer under januari–augusti var klart högre än motsvarande period 2017, medan antalet civila offer var något lägre. Lifos ser dock en ökande risk för civilbefolkningen att drabbas av självmordsattacker och andra sprängdåd och av regeringens flygbombningar. Speciellt pekar man på sekteriska attacker mot landets shiamuslimska minoritet i västra Kabul och i Herat.^[44]

LIfos rapporterar i slutet av 2018 att huvudstaden Kabul är under regeringskontroll men trots detta har utsatts för ett ökande antal självmordsbombningar som var och en har skördat många offer. Invånarna i Kabul upplever en stor otrygghet som begränsar deras rörlighet i staden. Det största antalet civila dödsfall inträffade i Kabul samt i provinserna Nangarhar, Ghazni, Faryab och Helmand. Lifos ser en stor krigströtthet hos befolkningen och uttrycker försiktiga förhoppningar om förhandlingslösningar på konflikten, men betonar att detta i så fall är på lång sikt, bland annat för att IS har etablerat sig i Afghanistan och inte är intresserade av förhandlingar. Som ett tänkbart värre scenario ser Lifos riskerna för ökat sekteristiskt våld mot den shiamuslimska hazariska minoriteten, som befaras försvara sig med vapen.^[44]

Flyktingar

Vid halvårsskiftet 2018 fanns enligt uppskattningar nästen 1,5 miljoner internflyktingar i Afghanistan. Vissa av dem har lämnat sina hem eftersom torka gjort det omöjligt att försörja sig, men de flesta har flytt på grund av det pågående våldet. De flesta internflyktingarna har tagit sin tillflykt till större städer inom sitt närområde.^[44] I augusti 2020 att fyra miljoner människor bor i läger för internflyktingar, med usla sanitära förhållanden och mycket stor riska att drabbas av coronasmitta.^[45]

I början av 2018 fanns cirka 5 miljoner afghanska medborgare i grannländerna Iran och Pakistan. Under första halvåret 2018 återvände drygt en halv miljon av dem till Afghanistan. Huvuddelen av dem återvänder från Iran, där det på grund av den politiska och ekonomiska utvecklingen blivit allt svårare för afghanska flyktingar att försörja sig. Återvändare från övriga världen är mycket färre. Enligt uppgifter från Eurostat återvände 4 265 afghanska medborgare från EU år 2017, och 2016 uppgick antalet till 8 340. De studier och uppföljningar som har gjorts visar att många av de som återvänt från Europa har en vilja att återigen lämna Afghanistan.Det finns också uppgifter om att personer som har sin familj i Iran tenderar att relativt omgående lämna Afghanistan och ta sig till Iran.^[44] Under 2019 återvände eller deporterades ytterligare cirka 485 000 papperslösa afghaner från Iran och 20 000 från Pakistan, bland dem många barn utan familjer. 66 procent av de barn som återvänt gick 2018 inte i skolan.^[46]

Möjligheten till försörjning och sysselsättning är generellt sett sämre för internflyktingar och återvändare jämfört med befolkningen i stort. 84 procent av återvändarna var 2018 i en akut situation med brist på mat. En del av återvändarnas svårigheter beror på att det är svårt att etablera sig och hitta jobb och bostad på en ny plats i Afghanistan utan ett nätverk bestående av familj, släkt eller nära vänner. Bristen på rent vatten är generellt ett stort problem, som förefaller drabba internflyktingar och återvändare hårdare än befolkningen i stort.^[44]

Rättssäkerhet

I en rapport om situationen per 31 december 2018 konstaterar svenska utrikesdepartementet att situationen i Afghanistan är svår vad gäller mänskliga rättigheter. Rättssystemet har stora brister, både på grund av begränsad kapacitet och utbredd korruption. Många afghaner saknar grundläggande rättssäkerhet. Kvinnor och barn är extra utsatta. Enligt konstitutionen har kvinnor samma rättigheter som män, men diskriminering, grova kränkningar och våld är vanligt förekommande i synnerhet utanför större städer. Hederskultur, inklusive hedersbaserat våld och stark kontroll av släktingar förekommer och påverkar kvinnors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna negativt.^[47]

Civila offer 2019–2021

Afghanistans oberoende människorättsorganisation (AIHRC) presenterade i juli 2020 uppgiften att 83 823 civila blev dödade eller skadade i krigshandlingar under 2019.^[48] FN rapporterar samtidigt att mer än 800 civila har dödats eller skadats under första halvåret 2020 i attacker som avsiktligt riktade sig just mot civila. Bland annat dödades 25 personer, däribland 16 nyförlösta mammor, vid en attack mot Läkare utan gränsers förlossningsklinik i Kabul i maj.^[49] Internationella Röda korset anger att Afghanistan år 2020 var världens farligaste land vad gäller dödligt våld mot civila, och att hälften av de dödade var kvinnor och barn. ^[17] Näst efter Mexico var Afghanistan år 2020 det land i världen där flest journalister blev mördade.^[50]

Under första halvåret 2021 dödades nästan 1 700 civila och 3 300 skadades, vilket var en 47-procentig ökning mot samma tid året innan. Afghanska regeringen och dess utländska alierade låg bakom en fjärdedel av alla civila offer. Efter NATO-truppernas tillbakadragande under våren inledde talibanerna en stor offensiv och våldet ökade kraftigt.^[51]

Talibanerna tar över från våren 2021

Denna artikel behandlar ett pågående skeende. (2021-08) Informationen kan vara inaktuell och ändras snabbt.

Från hösten 2018 fördes fredssamtal mellan USA och talibanerna, som inte accepterade att Afghanistans regering deltog i samtalen. Det resulterade bland annat i att 5000 fängslade talibaner släpptes fria. Uppgörelsen skulle följas av samtal mellan talibanerna, regeringen och andra afghanska grupperingar, men några reella överläggningar har inte kommit igång. USA:s nyvalde president Joe Biden bekräftade i början av 2021 sin företrädare Donald Trumps beslut att dra tillbaka de amerikanska trupperna senast 11 september samma år, och huvuddelen av trupperna lämnade landet redan innan 1 maj.^[52]

I maj började talibanerna intensifiera sin krigföring och i början av augusti erövrade de på mycket kort tid samtliga viktiga städer förutom Kabul. Flera av städerna, exempelvis Mazar-e-Sharif och Jalalabad, överlämnades till talibanerna av de lokal makthavarna utan strid.^[53] Söndagen 15 den augusti har talibanerna börjat gå in i Kabul.^[54] President Ashraf Ghani som lämnade landet accepterade ett fredligt maktövertagande för att skydda civilbefolkningen, viket talibanernas företrädare också accepterade.^[55] Vice presidenten Amrullah Saleh har flytt till Panjshirdalen, Provinsen Panjshir, som fortfarande kontrolleras av regeringsstyrkor, och utropade sig den 17 augusti 2021 till ny president efter Ghani.

Den 18 augusti dödades minst tre människor som deltog i en demonstration mot talibanerna i staden Jalalabad när talibankrigare slog ned och besköt demonstranterna.^[56][57] Den 19 augusti rapporterades flera personer ha dödats i staden Asadabad, när talibaner besköt människor som firade Afghanistans nationaldag och viftade med den afghanska flaggan i svart, rött och grönt. Om offren skjutits ihjäl eller trampats till döds i paniken som bröt ut är oklart.^[58] Den 26 augusti 2021 dödades över 100 människor i samband med två explosioner i Kabul, en vid Kabuls internationella flygplats och en vid ett ett hotell nära flygplatsen. 13 amerikanska soldater bekräftades vara bland de döda, samt minst 90 afghaner. En gren av IS, ISIS-K, också kallad IS Khorasan, har tagit på sig bombdådet, som ses som en terrorattack och självmordsattentat.^[59][60]

Geografi och natur

För källhänvisningar se huvudartikeln.

Gränser

Afghanistan saknar kust och gränsar till sex länder: Iran och Turkmenistan i väster, Uzbekistan och Tadzjikistan i norr och Pakistan och Kina i öster.

De flesta gränserna fastslogs under 1800-talet genom fördrag mellan stormakterna Ryssland och Storbritannien och skär till stor del rakt igenom områden med enhetlig historia och befolkning. Gränsen i norr utgörs av floden Amu Darja, som delar den gamla provinsen Baktrien. Den smala Wakhankorridoren i nordöst har en kort gräns mot Kina och tilldelades Afghanistan för att Ryssland och Brittiska Indien inte skulle gränsa till varandra. Gränsen i väster innebär att de pashtunska områdena delas mellan Afghanistan och Pakistan och är fortfarande omstridd.^[61]

Gränsen mot Iran fastslogs slutligt först 1935. I dess södra del är frågan om fördelningen av Helmandflodens vatten ett problem i relationen mellan grannländerna.^[61]

Geografiska huvuddrag

Från bergsmassivet Hindukush i nordöstra delen av landet sträcker sig bergskedjor åt väst och sydväst. De utgör gränser mellan landets regioner och täcker en stor del av landets yta. Den högsta punkten är berget Nowshak som når 7 485 meter.

Slättland täcker landets norra och sydvästra delar. Drygt 12,3 procent av landets yta, eller 8 miljoner hektar, består av odlingsbar mark, varav mer än hälften är konstbevattnad.^[62]

Större delen av Afghanistan är fattigt på nederbörd. Avrinningen sker genom floderna Amu-Darja mot norr, Hari Rud mot nordväst, Helmand mot sydväst och Kabul mot öster. Endast vattnet från Kabulfloden och dess bifloder når havet, via Indus i Pakistan. Många av Afghanistans vattendrag är endast periodvis vattenförande.

De största städerna är huvudstaden Kabul, Mazar-e Sharif och Kunduz i norr, Herat i väster, Jalalabad i öster och Kandahar i söder.

Klimat

Afghanistan har inlandsklimat med varma somrar och kalla vintrar. Torka råder i stora delar av landet, vilket gör att färskvattentillgången blir begränsad.

Luftföroreningar

Kabul hör till de städer i världen som är värst drabbade av luftföroreningar, och forskningsgruppen State of Global Air beräknar att luftföroreningarna skördade 26 000 liv i Afghanistan under år 2017.^[63]

Styre och politik

Styrelsesätt

Afghanistans nuvarande konstitution antogs 2004.^[64] Landet är enligt konstitutionen en islamisk republik där makten är uppdelad på den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Deras respektive maktutövning ska vara självständig. Konstitutionen ger dock presidentämbetet förhållandevis stora befogenheter som förstärks av den politiska dynamiken, där den verkställande makten har det största inflytandet. Lagar antas ofta genom presidentdekret, vilket sker i en konstitutionell gråzon.^[47] Enligt Demokratiindex 2019 är Afghanistan en auktoritär regim.^[65]

Presidentval ska äga rum vart femte år och höll senast 2019. Val till parlamentets underhus (wolesi jirga) ska också hållas vart femte år. Det senaste valet försenades med över tre år och hölls i oktober 2018. Det året fanns 74 politiska partier registrerade. Partiernas strukturer är ofta svaga och de bygger i regel mer på etnisk tillhörighet än på gemensamma politiska intressen eller ideologi. Det finns få tydliga skiljelinjer mellan olika grupperingar i parlamentet. Valsystemet bygger inte på proportionell mandatfördelning vilket leder till ett starkt individfokus.^[38][47]

Sedan valet är president Ashraf Ghani stats- och regeringschef. Hans huvudmotståndare i valet 2014 Abdullah Abdullah innehade 2014–2020 en post ungefär motsvarande premiärminister (Chief Executive), en funktion utan stöd i konstitutionen som inrättades som maktdelningskompromiss till följd av det omtvistade valresultatet.^[47] Valresultatet från 2019 tillkännagavs definitivt i februari 2020, fem månader efter valet, och innebär att Ghani fick 50,64 procent av rösterna. Abdullah underkände resultatet med hänvisning till valfusk^[66] och den 8 mars 2020 utropades sig båda rivalerna till president och svor presidenteden i varsin ceremoni.^[67]

Redan innan brytningen mellan Ghani och Abdullah fungerar samarbetet mellan parlamentet och regeringen dåligt.^[38] Regeringens arbete hämmas av inbördes konflikter mellan olika ministerier. Skiljelinjerna är ofta etniska, där Ghani (pashtun) och Abdullah (tadzjik) favoriserar sina egna folkgrupper vid tillsättningar av poster och tilldelning av utvecklingsprogram. Andra folkgrupper, som hazarer och uzbeker, exkluderas vilket i sin tur leder till ökade etniska och regionala motsättningar. Korruptionen är ett mycket stort hinder för en effektiv och rättssäker förvaltning.^[68][69]

Medlemskap i internationella organisationer

Afghanistan är medlem av FN sedan 1946. Det är också medlem i Organisationen för islamiskt samarbete (OIC)^[70], FN-gruppen G77, den ekonomiska samarbetsorganisationen ECO^[71] och den alliansfria rörelsen.^[72]

Demokratiindex

Demokratiindex som varje är beräknas av The Economist placerar år 2020 Afghanistan i kategorin "Auktoritära regimer".^[73]

Provinsindelning

Afghanistan består av 34 provinser, eller velayat. Regionerna styrs formellt av centralt utnämnda guvernörer.

Badakhshan Badghis Baghlan Balkh Bamiyan Daikondi Farah Faryab Ghazni Ghowr Helmand Herat

Jowzjan Kabul Kandahar Kapisa Khost Konar Kondoz Laghman Lowgar Nangarhar Nimruz

Nurestan Oruzgan Paktia Paktika Panjshir Parvan Samangan Sar-e Pol Takhar Wardak Zabol

(Se karta för överensstämmande numrering.)

Folkbokföring

Registreringen av födelser är bristfällig i Afghanistan, och den gängse ID-handlingen tazkira innehåller inte födelsedatum.^[74] 40 procent av Afghanistans befolkning uppskattas sakna tazkira och det finns inget centralt register över tazkirainnehavare. Tazkiror utfärdade före 2018 innehåller inte efternamn, eftersom efternamn inte ingår i afghansk namntradition. Födelsedatum kan anges på flera olika sätt eller inte alls, och många afghaner vet inte vilket datum de är födda. Tazkiror har fram till 2018 varit av enkelt utförande och lätta att förfalska. Från 2018 har man i begränsad omfattning börjat utförda säkrare elektroniska id-kort (e-tazkira).^[75]

Ekonomi

Afghanistan var 2017 Asiens fattigaste land och helt beroende av utländskt bistånd. Enligt Världsbanken kom 96 procent av de offentliga utgifterna från utländska givare.^[12] Det är också (2018) ett av världens mest korrupta länder.^[76]

Den totala ekonomi var år 2019 världens 108:e största, med en BNP på 201,167 miljarder SEK.^[77] När det gäller BNP per capita (PPP) varplaceringen mycket sämre, med rankningen 167 av 186 länder i en rapport från Internationella valutafonden 2016.^[78]

Landet är ett outvecklat agrarland med låg medellivslängd. Decennier av krig har raserat en stor del av de tidigare reformerna och lamslagit näringslivet. Landet har stora, ännu outnyttjade naturresurser, bland annat kol och järnmalm och riklig tillgång på vattenkraft. I norr utvinns stora mängder naturgas; huvuddelen exporterades tidigare till Sovjetunionen. Industrin är svagt utvecklad och omfattar mest lätt produktion (livsmedel, textilier, byggnadsmaterial). Betydligt mer än hälften av befolkningen lever av jordbruk och boskapsskötsel. Konstbevattnade odlingar i floddalarna ger spannmål, grönsaker, sydfrukter och bomull. Karakulfåren ger pälsverk (persian) och ull, som används för tillverkning av de berömda afghanmattorna. Opiumodling och -export uppskattas motsvara 20-32 procent av BNP.

Valutan är afghani (AFN) Växelkursen för 1 afghani var i februari 2020 cirka 13 öre.^[79]

Jordbruk och boskapsskötsel

Jordbrukssektorn är den största i landets ekonomi. Uppgifterna om hur stor del av befolkningen som lever på jordbruk varierar mellan 60 procent^[80] och mer än 70 procent.^[81] Endast 12–15 procent av landytan lämpar sig för jordbruk. Den ligger utspridd i dalarna och på slätterna runt de större städerna. Ungefär hälften av den tillgängliga jordbruksmarken utnyttjas, och av den är cirka 26 procent konstbevattnad. Jordbruksproduktionen är mycket lägre än vad den skulle kunna vara med mer utvecklade metoder och konstbevattning. Våren 2028 uppskattade FAO att nästan 2,2 miljoner människor lever i kronisk livsmedelsosäkerhet, och av dem riskerar 1,4 miljoner att drabbas av akut livsmedelsbrist på grund av torka.^[81] För att bevattna de regnfattiga delarna av landet har man i mer än tvåtusen år använt underjordiska bevattningstunnlar (kariz) som fört vatten från bergen ut på de torra slätterna. Enligt en uppskattning fanns det i mitten av 1900-talet ungefär 20 000 sådana tunnlar i landet. De underhölls av de bybor som använde dem.^[82] Krig och samhällelig oro har senare lett till att många anläggningar har förfallit.^[83] Vintrarnas snöfall i bergen är livsviktigt för dalarnas bevattningssystem och förvaltningen av vattenresurserna spelar en avgörande roll i den utveckling av jordbruket som krävs för att försörja en växande befolkning.^[81]

Vete är den viktigaste grödan. Dessutom odlas korn, maj och ris. Bomull för avsalu odlas främst i norr och längs Helmandfloden. På konstbevattnad jordbruksmark odlas frukt och grönsaker för export och för de lokala marknaderna.^[81]

Saffran är världens dyraste krydda. Den saffran som odlas i Afghanistan bedöms ha mycket god kvalitet och regeringen uppmuntrar odling av saffranskrokus som ett alternativ till opievallmo. Exporten av saffran är fortfarande liten men har ökat kraftigt under de senaste åren (2018). Jorden i området kring Herat bedöms vara särskilt lämpad för odling av saffran.^[84]

Boskap är en viktig källa till inkomster och livsmedel för Afghanistans jordbrukarfamiljer, som håller får, getter och nötboskap framför allt för husbehov. Yoghurt, hårdost och färskost tillverkas och säljs av småproducenter, men som helhet är mejeriproduktonen låg och dåligt koordinerad. För nomaderna (kuchi) är djuren den främsta inkomstkällan. I norra delarna av landet föder man upp karakulfår, vars nyfödda lamm slaktas för sin tätlockiga päls som säljs under namnet persian. En rapport från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO 2003 visar att antalet djur hade minskat kraftigt sedan 1995 och att 60 procent av kuchi-hushållen hade förlorat all sin boskap.^[81][85]

Opiumframställning

I Afghanistan odlas 80–90 procent av all världens opium, vilket gör landet till världens största producent av denna råvara till bland annat heroin. 2017 är omkring 350 000 jordbrukarfamiljer i Afghanistan är helt eller delvis beroende av att odla opiumvallmo för att kunna försörja sig, och UNODC (FN:s drog- och brottsbekämpningsorgan) uppskattar att opiumodlingen genererar ytterligare cirka 350 000 årsarbeten för inhyrd arbetskraft. Opiumskörden 2017 var omkring 9 000 ton. Över hälften skördades i södra delen av landet, och hela 44 procent enbart i provinsen Helmand. Uppskattningsvis odlas opium på 328 000 hektar jordbruksmark.^[86][87]

Industri och hantverk

Tillverkningsindustrin i Afghanistan är mycket liten och framför allt inriktad på förädling av jordbruks- och boskapsprodukter. Viktigast är bomullsindustrin, som dock inte tillgodoser det inhemska behovet. Det finns också industriell tillverkning av konstgödsel, cement, socker, vegetabilisk olja och ylletyger.^[80]

En mängd konsumtionsprodukter tillverkas i hantverksbaserad småindustri. Afghanska mattor tillverkas hantverksmässigt för export, och andra hantverksprodukter är koppar-, läder och guldsmedsarbeten.^[80]

Industri, gruvdrift och byggverksamhet beräknas 2019 svara för en dryg femtedel av Afghanistans BNP.^[88] Antalet industriarbetare anges av olika källor vara högst 10 procent av den totala arbetskraften ^[88] eller cirka 18 procent (inkluderar byggindustri) av de yrkesverksamma männen år 2017.^[80]

Naturtillgångar

Afghanistans främsta naturtillgångar är olja och naturgas. Det finns också koppar, järnmalm och andra mineraler. Majoriteten av naturgasen används inom landet. Oljan finns främst i norr. Den får utvinnas genom ett avtal med ett kinesiskt bolag, men utvinningen försvåras av väpnad konflikt i de aktuella områdena (2017). Kopparfyndigheten i Aynak antas vara världens näst största icke exploaterade fyndighet. Ett exploateringsavtal finns med ett kinesiskt bolag, men utvinningen har ännu (2019) inte påbörjats.^[91]

Amerikanska forskare konstaterar efter en inventering 2006 att Afghanistan förutom koppar och järn har mycket rika fyndigheter av guld, silver, aluminium och andra metaller. Exempelvis finns i Helmandprovinsen en enorm mängd värdefulla sällsynta jordartsmetaller.^[92]

Export

Afghanistans lagliga export av varor och tjänster svarade år 2016 för endast sju procent av BNP. Den illegala ekonomin med opiumproduktion, smuggling och internationell handel med heroin beräknas motsvara 20-32 procent av BNP och skapar vinster som framför allt går till smugglare och deras kontakter inom politiken.^[81]

Energiförsörjning

Afghanistan har år 2020 kapacitet att generera 519 megawatt el, varav ungefär 49 procent vattenkraft, 39 procent gas- och oljeeldade kraftverk, och 12 procent ifrån mindre dieselgeneratorer. Tillgängligheten för vattenkraften är cirka 40 procent på grund av variationer i vattentillgången. Projektet CASA-1000 syftar till att bygga ett gemensamt elsystem i regionen. 80% av elen importeras ifrån grannländerna. 2018 förbrukades 6TWh el. Endast 30–34 procent av landets invånare har tillgång till elektricitet via elnäten. Integrity Watch Afghanistan kritiserar regeringen för att inte bygga ut resurserna som beslutat och menar att detta främjar korruption och är en viktig orsak till landets svaga ekonomi. Regeringen tillbakavisar kritiken.^[93]

2015 kom 85 procent av landets energibehov ifrån bioenergi, främst ved och dynga för uppvärmning. 97 procent av landsbygdsbefolkningen använder fastbränsle för matlagning.

Naturgasreserverna har uppskattats till 140 miljarder kubikmeter och var tidigare en viktig exportprodukt, oljereserverna till 1,9 miljarder fat och kolfyndigheterna till 100-400 miljoner ton. I Hindu-Kush-området finns geotermiska källor.

Demografi

Då det saknas en aktuell och genomgripande folkräkning varierar uppgifter om folkmängden och folkgruppernas procentuella andel^[95] och all statistik om Afghanstan innebär mycket osäkra siffror.^[96] Den senaste officiella folkräkningen genomfördes 1979. Enligt Svenska Afghanistankommittén har Afghanistan år 2019 mellan 26 och 33 miljoner invånare, varav 45 procent är under 15 år och 1,5–2,5 miljoner nomader.^[97]

Befolkningen utgörs av fyra större och ett trettiotal mindre folkgrupper. En källa från 1998 uppgav att pashtuner utgjorde 62,73 procent av befolkningen. De andra folkgrupperna som nämndes var tadzjiker (12,4 procent), hazarer (9 procent), uzbeker (6 procent) aimaker (2,68 procent) och turkmener (2,69 procent).^[98] En annan källa från 2019 uppger att 40–45 procent är pashtuner, 25 procent tadzjiker och 10–15 procent vardera hazarer och uzbeker.^[97]

Omkring 17 procent av befolkningen bor i städer, men huvuddelen lever i byar på landsbygden. Tätast befolkade är floddalarna och slätten i norr.^{[källa behövs]}

I ett land med en sådan etniskt mångfald som Afghanistan har den gemensamma religionen, islam, spelat en viktig roll för att ena de olika folkgrupperna. Omkring 80 procent av befolkningen är sunnimuslimer, 19 procent är shiamuslimer och cirka 1 procent har annan trostillhörighet.^[99] Den mest genomgripande skillnaden mellan Afghanistan och det stora flertalet länder i dess befolkningsstorlek är att det är ett stamsamhälle, antagligen världens största.^{[källa behövs]}

Sociala förhållanden

Utbildning

Afghanistan har en av de högsta befolkningsandelarna i världen som varken kan läsa eller skriva.^[100] Siffror från 2006 visar att uppskattningsvis 28 procent av befolkningen kunde läsa och skriva, fördelat mellan könen så var cirka 43 procent av männen och 13 procent av kvinnorna läskunniga.^[101] Enligt en annan källa från 2015 kunde 31 procent av befolkningen över 15 år läsa och skriva, där andelen var 17 procent för kvinnor. Andelen läskunniga varierade mellan olika delar av landet. Vidstående diagram från UNESCO visar andra siffror. För män var läskunnigheten högst i Kabul med 68 procent och lägst i Helmand med 41 procent.^[100]

Islamsk utbildning

Islamisk utbildning har funnits i Afghanistan lika läge som islam, alltså sedan 700-talet. Moskéskolor finns idag i varje by och stadskvarter och besöks av praktiskt taget alla barn i förskoleåldern, både pojkar och flickor. De får lära sig bokstäver och siffror och får en del grundinformation om Islam. Nästa steg är koranskolan, där eleverna lär sig recitera koranen. Dessa skolor drivs traditionellt av byrådet. Nästa steg av den islamska skolan, madrasan är på högstadie- och gymnasienivå och bedrivs idag (2018) av staten. Det finns också islamisk utbildning på universitetsnivå, som kan leda till arbete som domare eller advokat i islamisk lag (sharia).Den är öppen för både män och kvinnor.^[102]

Skola enligt västerländsk modell

Sexårig skola enligt västerländsk modell startade i Kabul 1903 för pojkar och 1921 för flickor. 1950 fanns det bara ungefär 300 grundskolor i landet, med totalt cirka 90 000 elever. Bara ungefär 3 500 flickor i hel landet gick i skolan. 1980 gick ungefär 35 procent av alla barn i skolan och det fanns 3 000 skolor med totalt ungefär 1 miljon elever. Av dem var ungefär 350 000 flickor. Nästan alla flickskolor fanns i större städer.^[102]

2006–2007 hade mer än fyra miljoner manliga och kvinnliga studenter påbörjat studier i skolor runt om i landet. På grund av bristande finansiering, osäkra skolbyggnader, kulturella normer och en stor mängd icke ackrediterade lärare återstod det dock ännu omfattande problem med utbildningen i Afghanistan. Bristen på kvinnliga lärare var ett problem för vissa afghanska föräldrar, framförallt i mer konservativa områden, då de inte ville att deras döttrar skulle undervisas av män.^[103]

Universitet och högskolor

Enligt Världsbanken fanns i slutet av 2016 över 120 privata och statliga universitet och högskolor med totalt över 300 000 studerande. Kvaliteten varierade mycket och de allra flesta av institutionerna var relativt nystartade. År 2001 fanns bara drygt tio motsvarande institutioner med uppskattningsvis 10 000 studenter.^[104]

Hälso- och sjukvård

Afghanistan är ett av de sista i världen där det fortfarande sprids polio, om än i liten omfattning. Malaria och tbc är vanliga, liksom diarrésjukdomar förorsakade av bristen på rent vatten.^[105]

Coronaviruspandemins utbrott i Iran 2020 fick många tusen exilafghaner att återvända från Iran till Afghanistan. Internationella organisationen för migration (IOM) beräknade den 18 mars att det handlade om 100 000 människor sedan virusutbrottet.^[106] 24 mars meddelade afghanska hälsovårdsministeriet att det enligt WHO fanns risk att 16 miljoner afghaner skulle smittas av viruset. Ministeriet befarade att 100 000 av dem skulle dö.^[107]

Droganvändning

En nationell undersökning 2015 indikerar att mellan 2.5 till 2,9 miljoner afghaner använder droger, vilket motsvarar cirka 11 procent av befolkningen. Mellan 1,9 och 2,3 miljoner brukar opioider, motsvarande 7 procent av befolkningen. Undersökningen fann droganvändning i 31 procent av alla hushåll.^[108]

Äktenskap och kvinnorättigheter

Enligt FN är Afghanistan ett av världens mest ojämlika länder. Huvuddelen av alla kvinnor är förtryckta av patriarkala sedvänjor och kvinnor diskrimineras inom utbildning, politik och arbetsmarknad på grund av en utbredd kvinnodiskriminerande kultur.^[109][110] Nästan 9 av 10 kvinnor utsätts för fysiskt, sexuellt eller psykiskt våld och vanligen utövas våldets av offrets egen familj.^[111] Kvinnors levnadsvillkor bestäms till stor del av kvinnans far eller make.^[110] När maken dör förlorar kvinnan sin identitet och ställning i samhället.^[112]

Purdah

Afghanistan var redan under antiken ett starkt patriarkalt samhälle, vilket inte förändrades i och med islams ankomst. I synnerhet på landsbygden i de södra och östra delarna av landet präglas livet av de normer och regler som kallas pashtunwali. Det innebär bland annat att mannen har ansvaret att försörja och skydda sina kvinnliga familjemedlemmar i syfte att försvara sin egen heder, ära och rykte.^[113] En rad vardagliga levnadsregler (purdah) håller män och kvinnor skilda åt och innebär bland annat att kvinnor inte visar sina ansikten utanför hemmet.^[34][38]

En viss begränsad förändring inleddes på 1920-talet av den då västvänlige monarken Amanullah Khan lät sin drottning Soraya och sina döttrar visa sig offentligt utan slöja som ett sätt att uppmuntra kvinnornas frigörelse.^[114] På grund av bland annat detta blev kungaparet mycket kritiserat och avsattes 1929, men reformerna fortsatte om än i långsammare takt. 1959 blev adelsmännen och hovfunktionärerna uttryckligen uppmanade att låta sina hustrur visa sig utan slöja på ett liknande sätt som Shahen i Iran gjorde 1936.^{[källa behövs]} Dessa reformer begränsade sig dock till de större städerna.

Fram till 1959 hade nästan inga kvinnor i Kabul eller övriga landet visat sina ansikten utanför hemmet. På självständighetsdagen 1959 genomförde ett antal kvinnor, främst sådana som var gifta med högt uppsatta dignitärer, en aktion och visade sina ansikten offentligt. Aktionen väckte starka reaktioner och flera av kvinnorna fängslades under kort tid.^[34]

Under Taliban-regimens styre förlorade kvinnor rätten till utbildning och var förbjudna att lämna hemmet utan en manlig släkting eller att vistas i offentliga miljöer utan en heltäckande slöja.^[111]

Äktenskap

Afghanistan Independent Human Rights Commission rapporterar att upp emot 80 procent av alla äktenskap äger rum utan samtycke från bruden som i nästan hälften av fallen är under 18 år. Mellan 60 och 80 procent av alla äktenskap är tvångsäktenskap. Enligt organisationens intervjuer med överlevande kvinnor som försökt begå självmord var den vanligaste orsaken att undslippa äktenskapet.^[115] I pashtunwali ingår hos vissa familjer att ett allvarligt brott kan sonas genom att förövarens familj kan ge bort en flicka eller kvinna för giftermål för att sluta fred och undvika blodshämnd. Det finns också en tradition med bytesäktenskap, alltså att ett syskonpar (bror och syster) gifts bort med ett syskonpar från en annan familj, men detta är idag mindre vanligt förekommande.^[113]

Afghanistan har en hög andel äktenskap mellan personer som är släkt. En studie från 2012 i åtta provinser visade att äktenskap mellan kusiner i första led utgjorde 28 procent av alla äktenskap, äktenskap mellan dubbelkusiner utgjorde 7 procent och äktenskap mellan sysslingar utgjorde 6 procent av alla äktenskap.^[116]

Kvinnors utbildning och politiska inflytande

Majoriteten av Afghanistans kvinnor bor på landsbygden och en stor del av dem är fattiga. Deras liv präglas av hårt arbete, låg utbildning och låg förväntad livslängd.^[117] Kvinnors läs- och skrivkunnighet var 2015 i snitt 17 procent, högst i Kabul med 24,7 procent och i vissa områden på landsbygden så låg som 1,5 procent.^[100]

I Afghanistans historia nämns ett fåtal kvinnor som spelat en stor politisk roll och även kvinnliga makthavare: Timuriddrottningen Gauhar Shad (c:a 1378–1459) i Herat spelade en stor politisk roll.^[118] 1556–1564 regerade drottning Mah Cucak Begum i Kabul.^[119]

Drottning Soraya, som var gift med det självständiga landets första kung Amanullah, hade stort politiskt inflytande 1919–1929. Hon var utbildad i Damaskus och dotter till en journalist och författare som levt många år i Europa och Syrien. Soraya var sin mans enda fru, vilket bröt mot traditionen. Hon deltog aktivt i regeringsarbetet och var förmodligen Afghanistans mest inflytelserika kvinna någonsin. Hon var före sin tid. Andra kvinnor i den lilla urbana överklassen började utbildas först på 1950-talet.^[34]

1964 års konstitution hänvisar till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och ger allmän och lika rösträtt åt både kvinnor och män.^[120] År 2001 antogs ett antal nationella dokument som ger kvinnor rätt att delta i den nationella utvecklingen.^[117] I parlamentets underhus (Wolesi Jirga) med 249 ledamöter är 68 platser kvoterade för kvinnor.^[121]

Det är dock mycket långt kvar till verklig jämställdhet. År 2018 finns framgångsrika kvinnor inom olika delar av samhället, men både deras och andra kvinnors möjlighet till utbildning och förvärvsarbete är fortfarande beroende av tillåtelse och stöd från familjens manliga överhuvud.^[122]

Barn och unga

Afghanistan är (2017) Asiens fattigaste land och 40 procent av barnen är kroniskt undernärda.^[12]

FN rapporterade i oktober 2019 att en tredjedel av alla civila offer för krigsvåld under 2015–2018 var barn, och att det under denna period gjorts 832 attacker mot skolor.^[123] Internationella Rädda Barnen rapporterade i november 2019 att två tredjedelar av barnen i Kabul har råkat ut för eller bevittnat explosioner och annat våld och att ungefär hälften av landets barn lider av sömnlöshet och nedstämdhet på grund av rädsla.^[124]

UNICEF rapporterade i december 2019 att Afghanistan är det farligaste landet i världen för barn. Mellan 2009 och 2018 dödades nästan 6 500 barn av våld i väpnad konflikt, och ytterligare nästan 15 000 skadades.

• 3,8 miljoner barn behövde humanitär hjälp
• 3,7 miljoner barn i skolåldern gick inte i skolan
• 600 000 barn under 5 år var undernärda
• 30 procent av barnen användes för fysisk arbetskraft.^[125]

Det finns lagar mot utnyttjandet av barn som arbetskraft, men myndigheterna har mycket små möjligheter att kontrollera att de efterlevs.^[46]

Det rapporteras att både talibanerna och IS använder barn som soldater och självmordsbombare.^[126][127] Det finns också rapporter om att afghanska flyktingpojkar i Iran tvångsrekryterats till att strida i iranska förband på Assad-regimens sida i Syrien, ofta med dödlig utgång.^[128][129]

FN uppskattade 2008 att cirka 70–80 procent av alla äktenskap var tvångsäktenskap, vilket inte ska förväxlas med arrangerade äktenskap.^[130] Flickor men även pojkar tvingas till äktenskap och gifts bort medan de fortfarande är barn^[131]. Afghanistan Independent Human Rights Commission rapporterar att det är vanligt med självmord och självmordsförsök bland flickor och unga kvinnor som vill slippa giftas bort.^[132] Unga pojkar riskerar att utnyttjas som sexslavar genom den vanligt förekommande seden bacha bazi som tillämpas av rika och inflytelserika män. Bacha bazi är formellt förbjuden men representanter från myndigheter inklusive polisen är delaktiga och endast ett fåtal personer har åtalats under 2019.^{[133][134][135][46]}

I en nationell studie testades 9 procent av deltagarna under 14 års ålder positivt för droganvändning, med en frekvens på 2 procent i städer och 11 procent på landsbygden. 90 procent av barnen som testade positivt antogs ej vara aktiva drogbrukare själva utan försågs med droger av sina föräldrar eller exponerades för rök ifrån drogpreparat.^[108]

Islams roll i samhället

Den stora majoriteten av Afghanistans befolkning är muslimer, varav 85-90 procent tillhör huvudriktningen sunni och 10–15 procent är shia.^[136] Folkgruppen hazara är till största delen shiamuslimer, medan andra folkgrupper framför allt är sunni.^[137]

Islam är statsreligion i Afghanistan och allmänt erkänns sharia som lagstiftning. Olydnad mot islamiska påbud har dödsstraff i straffskalan. År 2004 infördes en lag som förbjöd texter som kan uppfattas som anti-islamiska. Individer har blivit bestraffade för hädelse för sådana handlingar som att fördöma kvinnors behandling i islamiska samhällen, att fördöma brott som enligt förövaren begåtts i islams namn eller att publicera en inofficiell översättning av Koranen.^[138] Att lämna islam för en annan religion eller helt avsäga sig religion (apostasi) ses som en kränkning av islam, ett allvarligt brott som kan bestraffas med döden.^[139] Enligt FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, löper individer som avsagt sig sin muslimska tro eller konverterat löper en verklig risk för förföljelse och dödsstraff i Afghanistan.^[140][141]

För de allra flesta, särskilt på landsbygden, är islam en obestridlig och självklar del av livet. Många traditionella sedvänjor, till exempel den hederskodex och de levnadsregler som sammanfattas med uttrycket pashtunwali, uppfattas som en del av islam utan att ha någon egentlig grund i Koranen.^[136] I städerna finns en förhållandevis liten utbildad grupp som är sekulär och i mycket står för västerländska värderingar, men de uttrycker sällan sina åsikter offentligt för att inte betraktas som "fiender mot islam".^[136]

Ytligt sett är skillnaden mellan de både muslimska inriktningarna inte särskilt stor, men shiiternas historia som ofta undertryckt och förföljd grupp har bland annat lett till en offermystik, symboliserad av den tredje imamen Husains martyrdöd i Karbala år 680.^[136] Motsättningar mellan sunni- och shiamuslimer underblåstes och utnyttjades av "Järnemiren" Abdur Rahman, när han på 1890-talet svarade på ett hazariskt uppror med att mana sunnimuslimska landsbygdsbor till jihad mot de shiamuslimska hazarena som betecknades som "otrogna". Resultatet blev vad många betecknar som ett folkmord på hazarer.^[142]

Under 1900-talet försvagades religionens betydelse i det politiska livet, men en vändpunkt kom med den kommunistiska statskuppen i april 1978. Den nya regimens iver att förändra landet i grunden ledde till en reaktion med starka religiösa förtecken, som förstärktes av regimens hårda repression. Sovjetunionens inmarsch 1979 förstärkte islam som en avgörande politisk kraft, till försvar för religionen och traditionella värden.^[136]

Talibanernas ideologi innefattar en antiimperialistisk version av islam, sunnitisk extremism med starka anti-shiitiska inslag och pashtunska folkliga föreställningar.^[136] Deras mål är att bilda ett islamiskt emirat i Afghanistan, styrt av islamisk lag. En gren av IS, Islamiska staten i Khorasan provinsen - ISKP - bildades 2015 och vill upprätta ett internationellt islamiskt kalifat. Deras terrordåd har i hög grad riktat sig mot shiamuslimska hazarer.^[143]

Enligt en studie av Pew Research från 2013 ville människor i Afghanistan enhälligt (99 procent) att Sharia ska vara landets officiella lag.^[144]

Kultur

Språk

Afghanistan har två officiella språk, dari och pashto, som båda tillhör den iranska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen. Dari fungerar som det gemensamma språket (lingua franca). Vissa provinser har även andra officiella språk, både indoeuropeiska och tillhörande anda språkgrupper.^[145]

Tvåspråkighet är vanlig och sambandet mellan folkgrupp och språk är inte alltid exakt.^[146] En undersökning från 2017, där personer fick ange fler än ett språk, visar att de tre största språken är dari (77 procent), pashto (48 procent) och uzbekiska (11 procent).^[145]

Media

Medierna kontrollerades tätt under talibanperioden och andra perioder i landets historia, och var relativt fria under andra. Under talibanperioden lades televisionen ned 1996 och tryckt media förbjöds att publicera kommentarer, fotografier eller läsarnas brev.^[147] Den enda radiostationen sände religiösa program och propaganda och sände ingen musik.^[147]

Efter att talibanregimen störtades 2001, släpptes pressens begränsningar gradvis och privat media diversifierades. Yttrandefriheten och pressen främjas i 2004 års grundlag och censur bannlys, även om att förtala personer eller att producera material som motsätter sig islams principer är förbjudet. 2008 listade Reportrar utan gränser mediamiljön som 156 av 173, den första som är någorlunda fritt.^[148] 400 publikationer har nu registrerats och 60 radiostationer, en stor informationskälla, existerar nu.^[149] Även utländska radiostationer, exempelvis BBC, sänder i landet.

Litteratur

Afghansk litteratur skrivs på något av landets språk, främst persiska (kallat dari i Afghanistan sedan 1964) men även pashto, uzbekiska och tadzjikiska. En stor del av den persiska litteraturen är poesi.^[150] Ända sedan medeltiden har litteratur och miniatyrmåleri i Afghanistan och Iran tillhört en gemensam kulturtradition. Många afghanska författare publiceras på förlag i Iran.

Byggnadskonst

Flera av landets historiska monument har blivit skadade eller förstörda under krigen de senaste åren. Två kända statyer av Buddha i Bamianprovinsen förstördes av talibanerna som ansåg och påstod att de kunde påverka folkets tro. Dessa två Buddhastatyer tillhör Hazarafolkets kulturarv och har funnits mer än 1500 år.

Andra kända orter är Herat, Ghazni och Balkh. Vid Hari Rud finns ett av Afghanistans världsarv, Hari Ruds minaret och fornlämningarna i Jam.

Världsarv

I Afghanistan finns det två världsarv:

• 2002 – Hari Ruds minaret och fornlämningarna i Jam^[151]
• 2003 – Bamiyan-dalens kulturlandskap och fornlämningar^[152]

Sverige - Afghanistan relationer

Sverige har haft diplomatiska relationer med Afghanistan sedan 1930-talet och sedan 2008 finns en svensk ambassad i Kabul.^[153]

Åren 2002–2014 bidrog Sverige till den Nato-ledda internationella säkerhetsstyrkan ISAF. Sedan 2015 bidrar Sverige till Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission. År 2019 bestod den svenska delen av insatsstyrkan av cirka 30 personer.^[153] Efter USA:s besked om att dra tillbaka sina trupper senaste 11 september 2021 har NATO beslutat att avsluta sin insats. Den svenska militära personalen, som i april 2021 består av 16 personer, ska därför lämna Afghanistan senast i september.^[154]

Afghanistans president Ashraf Ghani besökte Sverige 2015. Sveriges utrikesminister Margot Wallström besökte Afghanistan 2017.^[153]

I oktober 2016 ingicks ett samförståndsavtal mellan Sverige och Afghanistan. Avtalet reglerar villkoren för hur och under vilka omständigheter Sverige kan verkställa utvisningar av afghanska medborgare som sökt men nekats asyl i Sverige.^[155] Avtalet träffades på regeringsnivå och trädde i kraft trots att Afghanistans parlament röstade nej till det i november 2016.^[156]

I april 2021 avrådde UD från alla resor till Afghanistan, med hänvisning till säkerhetsläget. UD uppmanade också svenska medborgare och personer med uppehälle i Sverige att överväga att lämna Afghanistan om deras närvaro där inte är strängt nödvändig.^[157]

Sveriges bistånd till Afghanistan

Afghanistan är sedan 2013 det största mottagarlandet för svenskt bistånd och Sverige har gjort ett politiskt åtagande att bidra med 8–8,5 miljarder svenska kronor i utvecklingssamarbete under 2014–2024. Biståndets fokus är på demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, samt på utbildning och ekonomisk utveckling.^[153] Biståndet förmedlas av Sida och uppgick 2018 till cirka 1,3 miljarder och 2020 till cirka 950 miljoner.^[159] I april 2021 beslutade regeringen om en ny strategi för utvecklingssamarbetet med Afghanistan. Strategin gäller perioden 2021–2024 och omfattar 3 288 miljoner kronor.^[160]

Svenska Afghanistankommittén (SAK) är en medlemsbaserad bistånds- och solidaritetsorganisation som arbetar med kvinnor, barn, internflyktingar och personer med funktionsnedsättning i Afghanistan. Huvuddelen av finansieringen kommer från Sida (193 miljoner år 2018) som en del av det statliga biståndet, och dessutom samlar man in pengar från medlemmar och andra i Sverige.^[161][162]

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2019	152 av 180
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2019	121 av 180
Transparency International	Korruptionsindex 2018	172 av 180
FN:s utvecklingsprogram	Human Development Index 2018	170 av 189
The Economist	Demokratiindex 2019[65]	141 av 167

Se även

• Personer i Sverige födda i Afghanistan
• Svenska insatsen i Afghanistan
• Sveriges utvisningar till Afghanistan från 2016

Referenser

För de avsnitt som hänvisar till andra svenska wikipediasidor som huvudartiklar hänvisas till dessa för referenser.

Noter

Vidare läsning

• Charpentier, C-J (1986). "Afghanistan våldtaget land".
• Fänge, Anders (2010). ”Afghanistan : konflikternas korsväg”. Populär historia (nr. 5): sid. 42–48. 
• Hamid, Urban, text & Krogh, Martin von (2009). ”Obamas utmaning”. Fokus (nr. 12): sid. 18–33. http://www.fokus.se/2009/03/obamas-utmaning/. 
• Skovmand, Sven (2009). Bonniers världshistoria. Albert Bonniers förlag. Libris 11123417. ISBN 978-91-0-012157-0 
• Gopal, Anand (2015). No Good Men among the Living. ISBN 9780805091793

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Afghanistan.
  Bilder & media
• Kartor i Wikimedia Atlas relaterade till Afghanistan
  Kartor

v • r Länkar till relaterade artiklar v • r Asien Afghanistan · Armenien1 · Azerbajdzjan1 · Bangladesh · Bahrain · Bhutan · Brunei · Cypern1 · Egypten3 · Filippinerna · Förenade Arabemiraten · Georgien1 · Indien · Indonesien4 · Irak · Iran · Israel · Japan · Jemen2 · Jordanien · Kambodja · Kazakstan1 · Kina · Kirgizistan · Kuwait · Laos · Libanon · Malaysia · Maldiverna · Mongoliet · Myanmar · Nepal · Nordkorea · Oman · Pakistan · Palestina · Qatar · Ryssland1 · Saudiarabien · Singapore · Sri Lanka · Sydkorea · Syrien · Tadzjikistan · Taiwan · Thailand · Turkiet1 · Turkmenistan · Uzbekistan · Vietnam · Östtimor2 Geografiska anmärkningar: (1) Delvis i Europa; (2) Delvis i Afrika; (3) Mestadels i Afrika; (4) Delvis i Oceanien. v • r Islamiska konferensen Afghanistan · Albanien · Algeriet · Azerbajdzjan · Bahrain · Bangladesh · Benin · Brunei · Burkina Faso · Djibouti · Egypten · Elfenbenskusten · Förenade Arabemiraten · Gabon · Gambia · Guinea · Guinea-Bissau · Guyana · Indonesien · Irak · Iran · Jemen · Jordanien · Kamerun · Kazakstan · Kirgizistan · Komorerna · Kuwait · Libanon · Libyen · Malaysia · Maldiverna · Mali · Mauretanien · Marocko · Moçambique · Niger · Nigeria · Oman · Pakistan · Palestina · Qatar · Saudiarabien · Senegal · Sierra Leone · Sudan · Somalia · Surinam · Syrien · Tadzjikistan · Togo · Tunisien · Turkiet · Turkmenistan · Uganda · Uzbekistan Islam

v • r Persisk litteratur Klassisk Zarathustra (Gatha, ca 1200 f.Kr) • Bozorgmehr Bokhtagan (500-talet) • Barbad (600-talet e.Kr) • Rudaki (d. 941) • Ferdowsi (Shâhnâméh, d. 1020) • Daqiqi (d. 980) • Tusen och en natt (ca 900–1000-talet) • Avicenna (d. 1037) • Mohammad Ghazali (d. 1111) • Nizam al-Mulk (d. 1092) • Manuchehri (d. 1040) • Omar Khayyam (d. 1122) • Hujwiri (d. 1077) • Ahmad Ghazali (d. 1126) • Hamadani (d. 1131) • Suhrawardi (d. 1191) • Sana'i (d. 1131) • Nizami Aruzi (1100-talet) • Attâr (d. 1230) • Nezami (d. 1209) • Shams al-din Tabrizi (d. 1248) • Jalal al-din Rumi (d. 1273) • Fakhr al-din Araqi (d. 1289) • Sa'di (d. 1292) • Kermani (d. 1352) • Hafez (d. 1390) • Jami (d. 1492) • Mohammad Fozuli (d. 1556) I modern tid Iraj Mirza (d. 1926) • Iqbal (d. 1938) • Ahmad Kasravi (d. 1946) • Muhammad-Taqi Bahar (d. 1951) • Mohammad Ali Jamalzadeh (d. 1997) • Nima Yushij (d. 1959) • Sadegh Hedayat (d. 1951) • Bozorg Alavi (d. 1997) • Ahmad Shamlu (d. 2000) • Parvin E'tesami (d. 1941) • Sohrab Sepehri (d. 1980) • Forough Farrokhzad (d. 1967) • Simin Daneshvar (d. 2012) • Bahram Beyzai (1938–) • Mina Assadi (1943–) • Hushang Moradi Kermani (1944–) • Shahrnush Parsipur (1946–) • Jila Mossaed (1948–) • Robab Moheb (1953–) • Mana Aghaee (1973–) Iranister, översättare och litteraturvetare Iraj Afshar • Shirzad Aghaee • A. J. Arberry • Peter Avery • Fateme Behros • Hans Bethge • Mary Boyce • Edward Browne • Arthur Christensen • Ashk Dahlén • Ali Akbar Dehkhoda • Richard Nelson Frye • Roman Ghirshman • Akbar Golrang • Eric Hermelin • Anders Hultgård • Carina Jahani • Dariush Kargar • Davoud Monchi-Zadeh • Georg von Munthe af Morgenstierne • Ali Muhaddis • Parviz Natel-Khanlari • Reynold A. Nicholson • H.S. Nyberg • Claus V. Pedersen • Ebrahim Poordavood • Zabihullah Safa • Prods Oktor Skjærvø • Ahmad Tafazzoli • Finn Thiesen • Bo Utas • Geo Widengren • Stig Wikander • Ehsan Yarshater

Auktoritetsdata • WorldCat • VIAF: 138292433 • LCCN: n79063030 • ISNI: 0000 0001 2167 7801 • GND: 4000687-6 • LIBRIS: hftwv5d13fdgp13 • SUDOC: 027944069 • BNF: cb11987818g (data) • HDS: 003402 • NLA: 35001590 • NDL: 00560077 • NKC: ge134003 • BNE: XX450563