Édith Piaf

Édith Piaf
Édith Piaf (1962)
Födelsenamn	Édith Giovanna Gassion
Pseudonym(er)	La Môme Piaf (Sparvungen)
Född	19 december 1915 Paris, Frankrike
Död	10 oktober 1963 (47 år) Plascassier utanför Grasse, Alpes-Maritimes, Frankrike
Bakgrund	Frankrike
Genrer	kabaré, chanson
Roll	Sångerska (alt), låtskrivare, skådespelerska
Instrument	Sång
År som aktiv	1935–1963
Utmärkelser Silverskiva (1977) Grammy Hall of Fame Award (1998)[1] Guldskiva Platinaskiva

Édith Piaf, ursprungligen Édith Giovanna Gassion^[2], född 19 december 1915 i Paris, död 10 oktober 1963 i Plascassier utanför Grasse, var en fransk sångerska. Hon är allmänt ansedd som Frankrikes största populärmusikartist.^[3] Piaf var arvtagerska till en stark tradition av parisisk chanson (visa och sång) och den logiska efterföljaren till 1920-talets chanteuses réalistes, det vill säga Yvonne George, Damia och Fréhel.^[4] Hon var också en av de sångare som var med och skapade en ny parisisk musiktradition av mer internationell och exportvänlig karaktär.^[4] Hennes tidiga sånger som Marguerite Monnots Mon légionnaire (1937) och Michel Emers L'Accordéoniste (1940) tillhör den gamla varietétraditionen.^[4] Piafs dramatiska tolkning och hennes speciella röst stämde väl med hennes egna komplicerade livsförhållanden med sprit- och drogproblem. Hon fick stora framgångar bland annat med sånger som La vie en rose (1946; egen text), Milord (1959) och Non, je ne regrette rien (1960).^[5] Hon var den främsta representanten för den franska chanson-traditionen under 1950- och 1960-talen. Piaf medverkade även i filmer.

Biografi

Trots ett stort antal utgivna biografier är en stor del av Piafs liv höljt i dunkel.^[6] Hon föddes i det invandrartäta området Belleville i Paris. Det sägs att hon föddes på trottoaren på Rue de Belleville 72, men i födelseattesten står det Hôpital Tenon,^[7] sjukhuset i 20:e arrondissementet där Belleville ligger. Sitt namn Édith fick hon efter Edith Cavell, en brittisk sjuksköterska under första världskriget som avrättades då hon hjälpte franska soldater att fly ur tysk fångenskap.^[8] "Piaf" – ett parisiskt slangord för sparv – var ett smeknamn hon kom att få tjugo år senare.

Hennes mor, Annetta Giovanna Maillard (1895–1945), hade fransk-italienskt påbrå på sin fars sida och marockanskt–berberiskt ursprung på sin mors.^[9][10] Hon var född i Livorno på Toscanas västkust i Italien. Där arbetade hon som cafésångare under artistnamnet Line Marsa.^[7]

Piafs far, Louis-Alphonse Gassion (1881–1944), var en normandisk gatuakrobat ^[11] med ett förflutet inom teatern. Piaf övergavs av sina föräldrar och bodde en kort tid hos sin mormor, Emma (Aïcha) Saïd ben Mohammed (1876–1930). När hennes far blev inkallad i den franska armén 1916 tog han henne till sin mor, som drev en bordell i Normandie, där hon togs om hand av kvinnorna som arbetade där.^[3]

Då Piaf var 14 år uppträdde hon tillsammans med sin far och sjöng offentligt för första gången.^[3] Hon lämnade sin far och bosatte sig på Grand Hôtel de Clermont på 18 rue Veron i 18:e arrondissementet i Paris. Hon försörjde sig på egen hand som gatusångare i Pigalle, Ménilmontant och i förorterna (jämför sången Elle fréquentait la Rue Pigalle). Hon slog sig ihop med sin halvsyster Simone Berteaut ("Mômone"),^[7] som senare kom att skriva en biografi över Piaf. Vid 16 års ålder blev hon förälskad i Louis Dupont^[3] och då hon var 17 år födde hon sitt enda barn, dottern Marcelle, som avled av hjärnhinneinflammation och blodförgiftning 1935, bara två år gammal.^[11] Liksom sin mor hade Piaf svårt att ta hand om ett barn, eftersom hon levde sitt liv på gatorna, och Dupont var den som tog hand om flickan fram till hennes död.^[3]

Piafs nästa pojkvän var en hallick vid namn Albert. Denne tog provision på Piafs inkomster i utbyte mot att han inte tvingade henne till prostitution. Då Piaf gjorde slut på relationen försökte han skjuta ihjäl henne, men lyckades inte.^[3]

Sångkarriären

Nattklubbsägaren Louis Leplée^[2] på klubben Le Gerny intill Champs-Élysées^[11] upptäckte Piaf i Pigalle-området.^[3] Han övertalade henne att sjunga och hennes nervositet och begränsade längd (1,47 m)^[7][12] var det som fick honom att ge henne smeknamnet "Piaf", ett namn som kom att bli hennes artistnamn hela livet. ”La môme piaf” är parisiska och kan översättas med ”sparvungen”.^[3] Leplée lärde henne grunderna i att uppträda på en scen och bestämde att hon skulle ha en svart klänning på sig, en klädsel som kom att bli ett kännemärke vid framtida uppträdanden.^[3] Han bedrev en intensiv marknadsföring inför hennes premiär, vilket resulterade i att många celebriteter var närvarande, bland andra Maurice Chevalier.^[3] Hon gjorde stor succé som ledde till de två första grammofoninspelningarna i januari 1936, då hon spelade in Les Momes de la Cloche och L'Étranger på Polydor.^[12] Den senare skrevs av Marguerite Monnot, som kom att bli en samarbetspartner under hela Piafs liv.^[3] Sångskapare som Marguerite Monnot, Michel Emer och Raymond Asso förstod hennes stil och behov och skrev sånger för henne.^[4] Den 6 april 1936^[3] mördades Leplée och Piaf förhördes och anklagades för att ha varit inblandad i mordet, men hon frigavs.^[2] Leplée dödades av gangstrar med tidigare kopplingar till Piaf.^[13] En uppsjö av negativ medieuppmärksamhet^[7] hotade då hennes karriär.^[3] För att bättra på sin image anställde hon Raymond Asso, som hon sedan också inledde ett förhållande med. Han ändrade hennes artistnamn till Édith Piaf, hindrade henne från att träffa opassande vänner och gav Monnot i uppdrag att skriva sånger som beskrev eller alluderade på hennes tidigare liv på gatan.^[3]

1940 hade Piaf en biroll i Jean Cocteaus bejublade enaktare Le Bel Indifférent.^[3] Hon skaffade sig vänner bland prominenta personer som Chevalier och poeten Jacques Borgeat. Hon skrev texter till många av sina sånger och samarbetade med kompositörer. 1944 upptäckte hon Yves Montand i Paris, uppträdde tillsammans med honom och blev hans mentor^[7] och älskarinna.^[13] Inom ett år hade han blivit en av de mest berömda sångarna i Frankrike och hon bröt upp från relationen då han blivit nästan lika populär som hon.^[3]

Under den här tiden var hon mycket efterfrågad och hade stor framgång i Paris^[2] som Frankrikes populäraste underhållare.^[12] Efter kriget blev hon internationellt berömd och turnerade i Europa, USA och Sydamerika. I Paris samarbetade hon på scen med Atahualpa Yupanqui (Héctor Roberto Chavero) – Argentinas mest betydande folkmusiker – då han debuterade i juli 1950. Piaf besökte Sverige 1947 och 1958.^[14] Hon bidrog till att Charles Aznavours karriär tog fart då hon reste på turné med honom i Frankrike och i USA och hon spelade in några av hans sånger.^[3]

Till en början hade hon ingen större framgång i USA, eftersom publiken tyckte att hon var dyster.^[3] Men efter en recension av en av de mest betydande kritikerna i New York växte hennes popularitet tills hon så småningom uppträdde i Ed Sullivan Show åtta gånger och två gånger i Carnegie Hall (1956^[11] och 1957).

Édith Piafs signaturmelodi La vie en rose^[3] skrevs 1945 och belönades med en plats i Grammy Hall of Fame Award 1998.^[15] På L'Olympia, en av Paris mest berömda scener,^[7] som drevs av Bruno Coquatrix, gav Piaf många konserter och befäste sin storhet mellan januari 1955 och oktober 1962. Från dessa konserter finns material utgivet från 1955, 1956, 1961 och 1962 på vinyl och cd. Konserten 1961 var ett försök att rädda Olympia från konkurs och det var då hon första gången framförde Non, je ne regrette rien.^[7] I april 1963 spelade hon in sin sista sång, L'homme de Berlin.

Andra världskriget

Under kriget framträdde hon regelbundet för de tyska trupperna i det ockuperade Frankrike och många betraktade henne som en förrädare, men efter kriget meddelade hon att hon arbetat för motståndsrörelsen. För detta finns inga belägg, men det förefaller troligt att hon bidrog med att hjälpa ett antal personer att undkomma nazisternas förföljelse. Trots allt förblev hon populär både nationellt och internationellt.^[16] Vid den här tiden umgicks Piaf med en judisk pianist och skrev tillsammans med Monnot en subtil protestsång.^[3] Enligt en berättelse fick hon, då hon sjöng för tyska högre officerare på One Two Two Club,^[17] rätt att fotograferas tillsammans med franska krigsfångar för att höja deras moral. Fransmännen kunde sedan klippa ut bilderna och använda dem som förfalskade passfoton.^[17]

Privatliv

Édith Piafs livs stora kärlek,^[2] den gifte boxaren Marcel Cerdan, omkom i en flygplanskrasch i oktober 1949 då han flög från Paris för att träffa henne. Planet kraschade i Azorerna och alla ombord omkom. Bland dessa fanns också violinisten Ginette Neveu.^[18] Piafs och Cerdans relation blev mycket omskriven^[7] eftersom han var en legendarisk fransk boxare och världsmästare i mellanvikt.

Piaf skadades allvarligt i en bilolycka 1951 tillsammans med Charles Aznavour. Hon bröt en arm och två revben och fick efter det stora problem med att frigöra sig från beroende av alkohol och morfin.^[3] Ytterligare två bilolyckor, som nästan kostade henne livet, förvärrade situationen.^[11] Jacques Pills lät utan framgång lägga in henne för rehabilitering vid tre olika tillfällen.^[3]

Piaf gifte sig med sångaren Jacques Pills 1952 – tärna var Marlene Dietrich – och skilde sig från honom 1956. 1962 gifte hon sig med Théo Sarapo, en grekisk frisör som blivit sångare och skådespelare^[3] och som var 20 år yngre. Paret sjöng tillsammans vid några av hennes sista framträdanden.^[3]

Död och eftermäle

Piaf dog av levercancer vid 47 års ålder i Plascassier på franska Rivieran den 10 oktober 1963.^[19][20] (Officiellt den 11 oktober^[21] i Paris.) Hon hade varit medvetslös till och från under flera månader.^[11] Hennes kropp fördes tillbaka till Paris i hemlighet så att hennes fans skulle tro att hon dog i sin hemstad.^[3] Hon ligger begravd på kyrkogården Cimetière du Père-Lachaise i Paris bredvid sin dotter Marcelle; där vilar också hennes far och hennes siste make. Hennes grav är en av de mest besökta där.^[3] Ärkebiskopen i Paris förvägrade henne en dödsmässa på grund av hennes livsstil^[17] men begravningsprocessionen samlade tiotusentals^[3] sörjande på Paris gator och ceremonin på kyrkogården samlade över 100 000 personer.^[17][22] Charles Aznavour berättade att Piafs begravningsprocession var det enda som fått trafiken i Paris att stå fullkomligt stilla sedan andra världskriget.^[17]

Nedslagskratern Piaf på planeten Venus och asteroiden 3772 Piaf är uppkallade efter henne.^[23][24]

I Paris finns ett litet museum med två rum tillägnade Piaf, Musée Édith Piaf på Rue Crespin du Gast nr 5.^[17][25]

”	Madame Piaf är ett geni. Det går inte att imitera henne. Det har aldrig funnits någon som Edith Piaf. Det kommer aldrig mer att finnas någon.	„
– Jean Cocteau[26]

Sångstil

Piafs röst har en utpräglad altklang och omfånget i hennes sånger ligger oftast inom en dryg oktav, vanligen ungefär mellan g och a¹. Hennes röst har beskrivits i både samtida och senare recensioner. Mikael Katz skrev i Expressen vid ett av hennes Sverigebesök: ”När hon börjar sjunga med sin hårda, lite hesa röst, rör hon händerna sparsamt, men oerhört uttrycksfullt, utstuderat sensuellt.”^[26]

Ofta beskrivs hennes förmåga att fånga publiken och förmedla känslor.^[27] Rösten karaktäriseras ofta som rå men uttrycksfull.^[28] Sångerskan Christine Zufferey säger i en intervju: “Den är rå och kommer direkt ur hjärtat. Sången beskriver hennes liv. ‘Non, je ne regrette rien' uttrycker allt det Piaf stod för. Sången beskriver precis hur hennes liv såg ut och det hörs på hennes röst.”^[29]

Inför en konsert med Piaf-sånger i Vancouver 2008 beskrivs Piaf med orden: “Piafs råa, gutturala röst förstärker den laddade atmosfären. Hennes röst, fylld av kompakt dramatik, var ovanlig hos kvinnliga sångare på 30-talet. Hon hänförde publiken och vitaliserade sin tids musikstil.”^[30]

Piafs samtliga sånger

1925 Comme un Moineau 1933 Entre Saint-Ouen et Clignancourt 1934 L'Étranger 1935 Mon Apéro La Java de Cézigue Fais-moi Valser 1936 Les Mômes de la Clôche J'suis Mordue Mon Légionnaire Le Contrebandier La Fille et le Chien La Julie Jolie Va Danser Chand d'Habits Reste Les Hiboux Quand Même (ur filmen La Garçonne) La Petite Boutique Y'avait du Soleil Il n'est pas Distingué Les Deux Ménétriers Mon Amant de la Coloniale C'est toi le plus Fort Le Fanion de la Légion J'entends la Sirène Ding, Din, Dong Madeleine qu'avait du Cœur Les Marins ça fait des Voyages Simple comme Bonjour Le Mauvais Matelot Celui qui ne savait pas Pleurer 1937 Le Grand Voyage du Pauvre Nègre Un Jeune Homme Chantait Tout fout le Camp Ne m'écris pas Partance Dans un Bouge du Vieux Port Mon Cœur est au Coin d'une Rue 1938 С'est lui que mon Cœur a choisi Paris-Méditerranée La Java en Mineur Browning Le Chacal Corrèqu'et Réguyer 1939 Y'en a un de Trop Elle Fréquentait la Rue Pigalle Le Petit Monsieur Triste Les Deux Copains Je n'en connais pas la Fin 1940 Embrasse-Moi On Danse sur Ma Chanson Sur une Colline C'est la Moindre des Choses Escale La Fille de Joie est Triste (L'Accordéoniste) 1941 Où sont-ils, mes Petits Copains? C'était un Jour de Fête C'est un Monsieur très Distingué J'ai dansé avec l'Amour (ur filmen Montmartre-sur-Seine) L'Homme des Bars Le Vagabond 1942 Jimmy, c'est lui Un Coin tout Bleu (ur filmen Montmartre-sur-Seine) Sans y Penser Un Monsieur Me Suit dans la Rue 1943 Tu Es Partout (ur filmen Montmartre-sur-Seine) J'ai qu'à l'regarder... Le Chasseur de l'Hôtel C'était une Histoire d'Amour Le Brun et le Blond Monsieur Saint-Pierre Coup de Grisou De l'Autre Côté de la Rue La Demoiselle du Cinquième 1944 Les Deux Rengaines Y'a pas d'Printemps Les Histoires de Coeur C'est Toujours la Même Histoire 1945 Le Disque Usé Elle A... Regarde-moi Toujours Comme Ça Les Gars Qui Marchaient Il Riait Monsieur Ernest a réussi 1946 La vie en rose Les Trois Cloches (med Les Compagnons de la chanson) Dans Ma Rue J'm'en Fous Pas Mal C'est Merveilleux Adieu Mon Cœur Le Chant du Pirate Céline (med Les Compagnons de la chanson) Le Petit Homme Le Roi a fait Battre Tambour (med Les Compagnons de la chanson) Dans les Prisons de Nantes (med Les Compagnons de la chanson) Mariage Un Refrain Courait dans la Rue Miss Otis Regrets

1947 C'est pour ça (ur filmen Neuf Garçons, Un cœur) Qu'as-tu fait John? Sophie (ur filmen Neuf Garçons, Un cœur) Le Geste Si tu partais Une Chanson à Trois Temps Un Homme Comme les Autres Les Cloches Sonnent Johnny Fedora et Alice Blue Bonnet Le Rideau Tombe Avant la Fin Elle Avait Son Sourire 1948 Monsieur Lenoble Les Amants de Paris Il a chanté Les Vieux Bateaux Il Pleut Cousu de Fil Blanc Amour du mois de Mai Monsieur X 1949 Bal dans Ma Rue Pour moi tout' seule Pleure Pas Le Prisonnier de la Tour (Si le Roi Savait ça Isabelle) L'Orgue des Amoureux Dany Paris (ur filmen L'Homme aux mains d'argile) 1950 Hymne à l'Amour Le Chevalier de Paris Il fait bon t'aimer La p'tite Marie Tous les Amoureux Chantent Il y avait C'est d'la Faute à Tes Yeux C'est un Gars Hymn to Love The Three Bells Le Ciel Est Fermé La Fête Continue Simply a Waltz La Vie en Rose (på engelska) 1951 Padam... Padam... Avant l'Heure L'Homme Que J'aimerai Du Matin Jusqu'au soir Demain (Il Fera Jour) C'est toi (med Eddie Constantine) Rien de Rien Si, Si, Si, Si (med Eddie Constantine) À l'Enseigne de la Fille sans Cœur Télégramme Une Enfant Plus Bleu Que Tes Yeux Le Noël de la Rue La Valse de l'Amour La Rue aux Chansons Jezebel Chante-moi (med M.Jiteau) Chanson de Catherine Chanson Bleue Je hais les Dimanches 1952 Au Bal de la Chance Elle A Dit Notre-Dame de Paris Mon Ami M'A Donné Je t'ai dans la Peau (ur filmen Boum sur Paris) Monsieur et Madame Ça gueule ça, Madame (med Jacques Pills) (ur filmen Boum sur Paris) 1953 Bravo pour le Clown Sœur Anne N'y va pas Manuel Les Amants de Venise L'effet qu'tu m'fais Johnny, tu n'es pas un Ange Jean et Martine Et Moi... Pour Qu'Elle Soit Jolie Ma Chanson (med Jacques Pills) (ur filmen Boum sur Paris) Les Croix Le Bel Indifférent Heureuse 1954 La Goualante du Pauvre Jean Enfin le Printemps Retour Mea Culpa Ça ira (ur filmen Si Versailles m'était conté...) Avec Ce Soleil L'Homme au Piano Sérénade du Pavé (ur filmen French Cancan) Sous Le Ciel de Paris 1955 L'Accordéoniste Un Grand Amour Qui S'Achève Miséricorde C'est à Hambourg Légende Le Chemin des Forains

1956 Heaven Have Mercy One Little Man Autumn Leaves 'Cause I Love You Chante-moi (på engelska) Don't Cry I Shouldn't Care My Lost Melody Avant Nous Et Pourtant Marie la Française Les Amants d'un Jour L'Homme à la Moto Soudain Une Vallée Une Dame Toi Qui Sais 1957 La Foule Les Prisons du Roy Opinion Publique Salle d'Attente Les Grognards Comme moi 1958 C'est un Homme Terrible Je me souviens d'une Chanson Je Sais Comment Tatave Les Orgues de Barbarie Eden Blues Le Gitan et la Fille Fais Comme Si Le Ballet des Cœurs Les Amants de Demain Les Neiges de Finlande Tant qu'il y aura des Jours Un Étranger Mon Manège à Moi 1959 Milord T'es beau, tu sais 1960 Non, je ne regrette rien La Vie, l'Amour Rue de Siam Jean l'Espagnol La Belle Histoire d'Amour La Ville Inconnue Non, la Vie n'est pas Triste Kiosque à Journaux Le Métro de Paris Cri du Cœur Les Blouses Blanches Les Flons-Flons du Bal Les Mots d'Amour T'es l'Homme qu'il me faut Mon Dieu Boulevard du Crime C'est l'Amour Des Histories Ouragan Je Suis à Toi Les Amants Merveilleux Je m'imagine Jérusalem Le Vieux Piano 1961 C'est Peut-Être Ça Les Bleuets d'Azur Quand Tu Dors Mon Vieux Lucien Le Dénicheur J'n'attends Plus Rien J'en ai passé des Nuits Exodus Faut Pas Qu'Il Se Figure Les Amants (med Charles Dumont) No Regrets Le Billard Électrique Marie-Trottoir Qu'il était triste cet Anglais Toujours Aimer Mon Dieu (på engelska) Le Bruit des Villes Dans Leur Baiser 1962 À Quoi Ça Sert L'Amour? Le Droit d'Aimer À Quoi Ça Sert L'Amour? (med Théo Sarapo) Fallait-il Une Valse Inconnu Excepté de Dieu (med Charles Dumont) Quatorze Juillet Les Amants de Teruel (med Mikis Theodorakis/Jacques Plante) Roulez Tambours Musique à Tout Va Le Rendez-Vous Toi, Tu l'Entends Pas! Carmen's Story On Cherche un Auguste Ça Fait Drôle Emporte-Moi Polichinelle Le Petit Brouillard (Un Petit Brouillard) Le Diable de la Bastille Elle Chantait (med Théo Sarapo) 1963 C'était pas moi Le Chant d'Amour Tiens, V'là un Marin J'en ai tant vu Traqué Les Gens Margot Cœur Gros Monsieur Incognito Un Dimanche à Londres L'Homme de Berlin (hennes sista inspelning som gjordes i hennes lägenhet på grund av hennes sjuka tillstånd, hon lät en orkester och inspelningsmaterial komma hem till henne medan hon låg inför döden, tre dagar efter inspelningen avled hon)

Filmografi

Filmer som Piaf medverkat i

• Les amants de demain (1959)
• Música de siempre (1958)
• French Cancan (1954)
• Si Versailles m'était conté (Om Versailles kunde berätta) (1954)
• Neuf garçons, un cœur (1948)
• Étoile sans lumière (1946)
• Montmartre-sur-Seine (1941)
• La garçonne (1936)

Filmer om Piaf

• La môme (La vie en rose - berättelsen om Edith Piaf) (2007)
• Édith et Marcel (1983)
• Piaf (Piaf - de unga åren) (1974)

Teater

Pjäser som Piaf medverkat i

• Le Bel Indifférent (1940), Jean Cocteau

Pjäser om Piaf

• Piaf (1978), av Pam Gems
• Piaf Piaf (1988), av Juha Siltanen och Jorma Uotinen
• Pure Piaf (2006), av Alex Ryer
• No Regrets (2009), av Scotti Sween
• PIAF - jag ångrar ingenting (2017), av Peter Snickars

Se även

• 3772 Piaf
• Piaf (krater)

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia.

Noter

Vidare läsning (litteratur om Piaf)

På svenska

• Berteaut, Simone; Hallén Kerstin (översättare) (1985). Piaf: berättelsen om Edith Piafs fantastiska liv. Bonnier pocket, 99-0307595-2 ([Ny utg.]). Stockholm: Bonnier. Libris 7147019. ISBN 91-0-046504-6 
• Lundqvist, Ulla (1993). Piaf: sången som liv : roman. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7237249. ISBN 91-29-62191-7 (inb.) 
• Piaf, Edith; Gadd Ingar (översättare) (2009). Dansat med lyckan. Legendary artists' books. Lund: Bakhåll. Libris 11329285. ISBN 978-91-7742-305-8 
• Rasmusson, Ludvig (1984). Sjungande poeter : om vår tids trubadurer. Stockholm: AWE/Geber. sid. 37-39. Libris 7219587. ISBN 9120069235 

På andra språk

• Piaf, Edith (200) (på engelska). The wheel of fortune: the autobiography of Edith Piaf ([Ny utg.], Pbk. ed.). London: Owen. Libris 11396136. ISBN 978-0-7206-1228-8 
• Édith Piaf, av Édith Piaf och Simone Berteaut, utgiven i januari 1982; ISBN 2-904106-01-4
• Berteaut, Simone; Boulanger, G. (översättare) (1958) (på franska, översatt till engelska). Au bal de la chance (1965 (översättning)). Paris: Robert Laffont, Penguin. ISBN 978-0140036695  memoarer, skrivna av halvsystern.
• Bret, David (1988) (på engelska). The Piaf legend. London: Robson. Libris 6143310. ISBN 0-86051-527-3 
• Piaf: A Passionate Life, av David Bret, Robson Books, 1998, nyutgåva JR Books, 2007
• "The Sparrow — Edith Piaf," kapitel i Singers & The Song (sid. 23-43), av Gene Lees, Oxford University Press, 1987, insiktsfull analys av Piafs liv och musik.
• Bret, David; Dietrich Marlene (1993) (på engelska). Marlene: my friend : an intimate biography. London: Robson. Libris 6143545. ISBN 0-86051-844-2  Ett kapitel i boken om Marlene Dietrich ägnas åt vänskapen med Piaf.
• Oh! Père Lachaise, av Jim Yates, Édition d'Amèlie 2007, ISBN 978-0-9555836-0-5. Piaf och Oscar Wilde möts i ett rosaskimrande parisiskt inferno.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Édith Piaf.
  Bilder & media
• Édith Piaf på Internet Movie Database (engelska)
• Sångtexer
• Fotografier av Édith Piaf
• En fotohistorik över Édith Piaf
• Piaf och Théo Sarapo - A quoi ça sert l'amour, Paris 1962 - Video
• Pure Piaf: the life and music of Édith Piaf – En musikal om Édith Piafs musik och liv av Alex Ryer, 2006.

Auktoritetsdata • WorldCat • VIAF: 141145970358932252843 • LCCN: n50010718 • ISNI: 0000 0003 6864 3144 • GND: 118594125 • Libris XL: c9prvfvw30z832z Katalogiserade verk. Andra katalogiserade bidrag. • SUDOC: 080879667 • BNF: cb13898453f (data) • BIBSYS: 90154536 • Musicbrainz: 4f8ef4a3-40fa-46b5-8773-97686a8424f4 • NLA: 35769223 • NDL: 00452753 • NKC: jn20000701407 • ICCU: LO1V172070 • RLS: 000083709 • BNE: XX889519 • CiNii: DA06293036