Alva Myrdal

Alva Myrdal
Alva Myrdal på socialdemokraternas valmarknad i Sveaparken i Tierp 1968.
Sveriges nedrustningsminister Kyrkominister 1969-1973
Ämbetsperiod 28 december 1966–3 november 1973
Statsminister	Tage Erlander Olof Palme
Företrädare	Ulla Lindström
Efterträdare	Gertrud Sigurdsen
Ledamot av Sveriges riksdag
Mandatperiod 1962–1970
Född	31 januari 1902 Uppsala
Död	1 februari 1986 (84 år) Danderyd
Gravplats	Minneslunden Norra begravningsplatsen[1][2] kartor
Politiskt parti	Socialdemokraterna
Yrke	Politiker och diplomat
Make	Gunnar Myrdal

Alva Myrdal, född Reimer den 31 januari 1902 i Uppsala, död 1 februari 1986 i Danderyd, var en svensk socialdemokratisk politiker och diplomat. Hon var statsråd 1966–1973 samt mottog Nobels fredspris år 1982 (delat med Alfonso García Robles, Mexiko). Alva Myrdal gifte sig 1924 med Gunnar Myrdal. Hon var mor till Jan Myrdal, Sissela Bok och Kaj Fölster samt mormor till Hilary och Thomas Bok; Niki, Linnéa och Stefan Fölster; samt farmor till Janken och Eva Myrdal.

Biografi

Uppväxt och studietid

Alva Myrdal växte upp som första barnet i en relativt välbeställd familj som dotter till Albert Reimer (1876–1943) och Lowa Jonsson (1877–1943). Hon hade fyra syskon: Rut (1904–1959), Folke (1906–1977), Maj (1909–1941) och Stig (1912–1977). Fadern var socialist och modern liberal. De höll sig även med två dagliga tidningar. Under hennes uppväxt flyttade familjen runt till olika platser. De var bosatta i bland annat Eskilstuna, Älvsjö och Stockholm. Hennes akademiska studier innefattade psykologi och familjesociologi. Hon tog en fil kand-examen i Stockholm 1924.

1929 fick Alva och maken Gunnar Myrdal möjligheter att resa till USA som Rockefellerstipendiater. Under ett år fick Alva då tillfälle att ytterligare fördjupa sina studier i psykologi, pedagogik och sociologi. Hon fick speciellt chans att vidga sina kunskaper i barnpedagogik. Iakttagelsen av de stora sociala och ekonomiska klyftorna i USA, ledde också till ett ökat politiskt engagemang - "radikal" blev den benämning hon och Gunnar kom att använda för att beskriva deras gemensamma politiska åskådning. Sedan flyttade de till Genève för fortsatta studier, där de också kom att studera den befolkningsminskning som oroade många européer under mellankrigstiden.

Familjepolitik och befolkningsfrågan

Omslag till Kris i befolkningsfrågan, 1935.

Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan från år 1934 är en av 1900-talets mest omtalade inhemska politiska skrifter. I denna bok framförs bland annat vikten av att ansvaret för barns fostran delas mellan föräldrar och samhället genom utbildade barnpedagoger.

Alva var starkt kritisk till utvecklingen inom verksamheten för förskolebarn i Sverige. Därför publicerade hon boken Stadsbarn (1935) där hon presenterade idéer om en ny reformerad svensk förskola, byggd på modern barnpsykologi. Hon menade att dåtidens barnomsorg - barnkrubban och barnträdgårdarna - båda var bristfälliga. Barnkrubban var en slags fattighjälp och barnträdgården en lyxbetonad skolform för att förbereda till privatskolor. Hon betonade att det stod materiella hinder i vägen för en bra fostran. Därför behövdes det sociala och ekonomiska reformer. Alva ville förena barnträdgården och barnkrubban i en "storbarnkammare", gärna förlagd i ett HSB-hus (för stadsbarn). Vid denna tid fanns det en strid mellan de som förespråkade en "auktoritär" barnuppfostran och de som föredrog en "fri" barnuppfostran. Hon delade kritiken mot den auktoritära synen men hävdade samtidigt att de som förespråkade en fri uppfostran inte hade något alternativ. I Alvas lösning blev "samarbete" mellan uppfostraren och den som ska uppfostras ett nyckelbegrepp.

Ett år senare fick hon möjlighet att gå från teori till praktik. Alva blev då rektor för Socialpedagogiska Seminariet som hon var med och grundade 1936. Där arbetade hon själv som lärare med utbildning av just förskollärarna. Alva menade att man dittills inte tagit tillräcklig hänsyn till den senaste pedagogiska forskningen i förskollärarutbildningen. Alltså sökte hennes utbildning integrera de nya forskningsrönen inom barnpsykologin i undervisningen. Även samhällskunskap betonades, liksom kvinnornas personliga utveckling.

År 1938 reste Alva och Gunnar Myrdal till USA. Alva publicerade under tiden i USA boken Nation and Family (1941) som handlade om den svenska familje- och befolkningspolitiken. Under andra världskriget var hon också periodvis bosatt i Sverige.

Tiden efter andra världskriget – karriären tar fart

Alva Myrdal i samtal med Sune Lindström på svenska ambassaden i New Delhi, 1950-tal.

Efter kriget medverkade Alva i flera socialpolitiska utredningar. Hon deltog i 1940 års Skolkommission som senare utmynnade i ett förslag om en nioårig obligatorisk grundskola, alltså det nuvarande systemet.

Villa Myrdal, uppförd 1937 för paret Myrdal efter ritningar av arkitekt Sven Markelius.

Alva Myrdal blev under efterkrigstiden också alltmer involverad i internationella frågor. Hon var 1949–1950 chef för FN:s avdelning för sociala frågor. Från 1951 till 1955 var hon chef för Unescos socialvetenskapliga avdelning - den första kvinna att inneha så höga positioner inom FN. Sedan blev hon Sveriges ambassadör i Indien 1956–1961. Efter det valdes hon in som riksdagsledamot 1962–1970, för socialdemokratiska arbetarpartiet (första kammaren). Efter Ulla Lindströms avgång som statsråd 1966 utsågs hon till konsultativt statsråd i utrikesdepartementet med ansvar för nedrustningsfrågor. År 1969 utsågs hon även till kyrkominister efter Olof Palme eftersom inget av statsråden i utbildningsdepartementet, Ingvar Carlsson och Sven Moberg, var medlemmar i Svenska kyrkan.

Alva Myrdal i Frankfurt när hon tog emot tyska bokhandelns fredspris 1970.

Alva Myrdal blev 1961 medarbetare till dåvarande utrikesminister Östen Undén med ansvar för nedrustningsfrågor. Åren 1962–1973 var hon ordförande i den svenska delegationen vid nedrustningskonferensen i Genève. I samarbete med andra alliansfria stater arbetade hon där mot supermakternas kapprustning. Hon redovisade detta i sin uppmärksammade bok Spelet om nedrustningen från år 1973. Alva Myrdal var även senare en aktiv opinionsbildare för fred och mot kärnvapenrustningen: "Det är inte människovärdigt att ge upp", sa hon. Alva Myrdal utnämndes till filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet 1975.

Hon tog även ställning mot kärnkraft i folkomröstningen 1980. Inte minst bottnade detta i kärnkraftens samband med kärnvapenspridning. Hennes engagemang för fred ledde till att hon tilldelades Nobels fredspris år 1982.

Kvinnors frigörelse

Alva Myrdal vid ett av Yrkeskvinnornas möte med bland annat doktor Viveka Lagerkrantz och arkitekterna Sune Lindström och Göran Sidenbladh 1951.

Alva Myrdal engagerade sig starkt i debatten om kvinnors frigörelse. Hon ville skapa ett samhälle där kvinnor kunde delta på lika villkor i arbetslivet och där männen skulle delta i hemarbetet. Hon menade att ett sådant samhälle också skulle vara till gagn för barnen. Alva medverkade i internationella organisationer för Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) och yrkeskvinnor (IFBP, International Federation of Business and Professional Women) och för kvinnor inom universitetsvärlden, IFUW (International Federation of University Women). Ett exempel på hennes inlägg i debatten om jämställdhet är boken Kvinnans två roller från år 1957.

Eftermäle

Alva Myrdals död 1986, dagen efter att hon fyllt 84, uppmärksammades mycket i media. Hon hade då blivit allmänt respekterad främst som en förkämpe för kärnvapennedrustning, men också för sina insatser för kvinnorörelsen. Dåvarande statsministern Olof Palme höll tal vid hennes begravning i Storkyrkan i Stockholm. Begravningen följdes av en stor fredsdemonstration till hennes minne.

Alva Myrdal är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.^[3]

Bibliografi (urval)

• 1934 – Kris i befolkningsfrågan (tillsammans med Gunnar Myrdal)
• 1935 – Stadsbarn
• 1941 – Nation and family
• 1957 – Kvinnans två roller (tillsammans med Viola Klein)
• 1973 – Spelet om nedrustningen
• 2002 - "Något kan man väl göra" Texter 1932 - 1982,i urval av Cecilia Åse och Yvonne Hirdman, med inledning av Yvonne Hirdman
• De blå kuverten. Kärleksbreven juli 1919 - augusti 1920, utgivna av Yvonne Hirdman

Biografi (urval)

• Thomas Etzemüller: Alva and Gunnar Myrdal: Social Engineering in the Modern World, Lanham, MD: Lexington Books 2014
• Yvonne Hirdman: Det tänkande hjärtat. Boken om Alva Myrdal, Ordfront 2006
• Yvonne Hirdman: Alva Myrdal. The Passionate Mind, Indiana University Press 2008
• Sissela Bok, Alva Myrdal. A Daughter's Memoir, 1991

Referenser

Noter

Vidare läsning

• Per Thullberg: Alva Myrdal i Svenskt biografiskt lexikon (1987-1989)
• Maria Sjöberg: Alva Myrdal i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Alva Myrdal.
  Bilder & media
• Wikiquote har citat av eller om Alva Myrdal.

  Citat
• Alva Myrdal i Libris
• Alva Myrdal hos Nobelstiftelsen (på engelska)

v • r Mottagare av Nobels fredspris 1901–1925 Dunant / Passy (1901) · Ducommun / Gobat (1902) · Cremer (1903) · Institut de droit international (1904) · Suttner (1905) · Roosevelt (1906) · Moneta / Renault (1907) · Arnoldson / Bajer (1908) · Beernaert / Estournelles de Constant (1909) · International Peace Bureau (1910) · Asser / Fried (1911) · Root (1912) · La Fontaine (1913) · Internationella Rödakorskommittén (1917) · Wilson (1919) · Bourgeois (1920) · Branting / Lange (1921) · Nansen (1922) · Chamberlain / Dawes (1925) 1926–1950 Briand / Stresemann (1926) · Buisson / Quidde (1927) · Kellogg (1929) · Söderblom (1930) · Addams / Butler (1931) · Angell (1933) · Henderson (1934) · Ossietzky (1935) · Lamas (1936) · Cecil (1937) · Nansenbyrån (1938) · Internationella Rödakorskommittén (1944) · Hull (1945) · Balch / Mott (1946) · Kväkarna (1947) · Orr (1949) · Bunche (1950) 1951–1975 Jouhaux (1951) · Schweitzer (1952) · Marshall (1953) · FN:s flyktingkommissariat (1954) · Pearson (1957) · Pire (1958) · Noel-Baker (1959) · Lutuli (1960) · Hammarskjöld (1961) · Pauling (1962) · Internationella Rödakorskommittén (1963) · King (1964) · UNICEF (1965) · Cassin (1968) · Internationella arbetsorganisationen (1969) · Borlaug (1970) · Brandt (1971) · Kissinger / Le (1973) · MacBride / Sato (1974) · Sacharov (1975) 1976–2000 Williams / Corrigan (1976) · AI (1977) · Sadat / Begin (1978) · Moder Teresa (1979) · Esquivel (1980) · FN:s flyktingkommissariat (1981) · Myrdal / García Robles (1982) · Wałęsa (1983) · Tutu (1984) · Internationella läkarrörelsen mot kärnvapen (1985) · Wiesel (1986) · Arias (1987) · FN:s fredsbevarande styrkor (1988) · Dalai lama (1989) · Gorbatjov (1990) · Suu Kyi (1991) · Menchú (1992) · Mandela / de Klerk (1993) · Arafat / Peres / Rabin (1994) · Rotblat / Pugwashrörelsen (1995) · Belo / Ramos-Horta (1996) · International Campaign to Ban Landmines / J. Williams (1997) · Hume / Trimble (1998) · Läkare utan gränser (1999) · Kim (2000) 2001–nutid FN / Kofi Annan (2001) · Carter (2002) · Ebadi (2003) · Maathai (2004) · Internationella atomenergiorganet / ElBaradei (2005) · Grameen Bank / Yunus (2006) · Gore / FN:s klimatpanel (2007) · Ahtisaari (2008) · Obama (2009) · Xiaobo (2010)  · Sirleaf / Gbowee / Karman (2011) · Europeiska unionen (2012) · Organisationen för förbud mot kemiska vapen (2013) · Yousafzai / Satyarthi (2014) · Tunisiens nationella dialogkvartett (2015) · Santos (2016) · International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (2017) · Mukwege / Murad (2018) · Ahmed (2019) · Världslivsmedelsprogrammet (2020)